En vårresa till Italien
Lazioredaktionens Jesper Lindberg åkte ner till världens näst bästa land, Italien, en vecka i slutet av april.
Jag ska säga det på en gång. Lazio-Juventus, den andra maj 2011, är den tyngsta Laziomatch jag någonsin varit på. Och då har jag ändå haft förmånen att se Milan, Livorno, Fiorentina och tre derbyn på Olimpico. Javisst, Lazio förlorade matchen på ett oerhört svidande sätt, och javisst, man mådde som ett vrak efteråt. Men känslan av att befinna sig på stadion med ett fullsatt Curva Nord, ett utsålt Tribuna Tevere, ett packat Curva Maestrelli och ett ovanligt välbesökt
Monte Mario, där allas hjärtan var ljusblåa, var bland det bästa jag upplevt i hela mitt liv. Att se Olimpia cirkulera ovanför planen är, oavsett vad Marcus
Birro tycker, sanslöst mäktigt och väldigt, väldigt vackert. Att sjunga med i Inno della Lazio och blicka ut över ett ljusblått halsdukshav över hela arenan, bortsett
från Juvesektionen, får även den tuffaste ultran att gråta. Kärleken till Lazio och den stolthet som kokade på Olimpico i det ögonblicket är större än värdet på alla skatter och reliker i Roms alla kyrkor tillsammans.
Min resa i Italien, med trevligt sällskap på fyra personer, startade i Milano, staden där det alltid regnar. Alltid. Förutom att Duomo var häftig att se, både in- och utvändigt, har undertecknad oerhört svårt att se storheten med den staden. Var är historian? Var är charmen? Var är arkitekturen? Var är kärleken? En match på San Siro kanske hade fått en på andra tankar, det är förmodligen rentav mycket möjligt, men en weekend i Eviga Staden jämfört med en tripp till Milano rekommenderas hundra gånger av hundra i denne betraktares ögon.
Efter Milano bar det av med hyrbil i riktning mot Bologna, staden i Emilia-Romagna där Kennet Andersson höll hov en gång i tiden. Den röda staden, som kallas så både av politiska och byggnadsmässiga anledningar, var en fröjd att spendera en kväll och en förmiddag i. Detta har inte att göra med att Bologna har högst levnadsstandard i Italien. Bologna är bara precis allt vad Milano inte är. Det är charmigt, arkitekturen är värd att titta på och hänföras av, stilen är unik och egen och den personliga känslan som infinner sig är att Bologna är genomgående äkta, och befolkas av stolta människor.
Nästa stopp på resan blev Toscana och Arezzo, där den världsberömda italienska filmen La Vita è Bella spelades in. Stadens fotbollslag kanske inte kan mäta sig med varken Milanos eller Bolognas, men staden var även den vacker och genuin. En kväll på en restaurang hamnade vi bredvid ett italienskt par med en hundvalp. Min flickvän frågade om hon fick klappa jycken, och så inleddes en diskussion på knagglig men funktionell italienska. Det visade sig att Alessandro och Elena var romare som flytt staden under ex-påven Johannes Paulus II:s saligförklaring under helgen. Inte så konstigt, med tanke på att de bodde i närheten av Vatikanen dit en miljon människor vallfärdade under söndagen.
Som sig bör var Alessandro laziale, medan hans flickvän var romanista. Dock var båda två oerhört sympatiska människor, och både telefonnummer och mailadresser utbyttes.
- Jag gillar inte Totti, det är ingen trevlig människa. De Rossi är lite bättre, trots allt. Di Canio? Numero uno. Numero uno, svarade Alessandro på min fråga om Paoletto med eftertryck.
Väl framme i Rom, vid tolvtiden på söndagen den första maj, trängdes vi med den i sanning oerhörda folkmassan kring Petersplatsen, innan det bar av till Via Farini och Irriducibilis lilla butik, där alltid lika trevliga signora Enza glatt hejade. Noterbart är att det fanns nästan lika många fotografier på Gascoigne som på Di Canio och Maestrelli på butikens väggar. Att Gazza var, och är, oerhört stor i Rom är odiskutabelt. När jag frågade om biljetter till Tribuna Tevere förklarade Enza att det varit slutsålt i tre dagar, till både Tevere, Curva Nord och Distinti Nord / Est. Det fick lov att bli Monte Mario istället, där man som man fick betala 82 euro och som kvinna 42. Helt acceptabelt, i alla fall, med tanke på matchens dignitet.
Att sitta på Monte Mario, istället för Tribuna Tevere, innebär egentligen ingen skillnad förutom att det är mäktigt att bevittna en fullsatt motsatt läktare, att det är fler lediga platser, att espressokön i halvtid är lite kortare samt att toaletterna är aningen fräschare. Dock är det knappast värt dubbla biljettpriset under en vanlig match, då det alltid brukar finnas lediga stolar på Tevere. Innan matchen hann Juvesektionen, med många tusen individer, skämma ut sig under den tysta minuten för nyligen bortgångne ex-lazialen Luigi Polentes, som gjorde 110 matcher för Lazio mellan 1969 och 1977.
"Lazio, Lazio, vaffanculo" är inte särskilt snyggt i ett sådant läge. Lo stilo Juve?
Fotbollsmatchen som sådan har mina kollegor i Lazioredaktionen redan avhandlat på ett mycket bra sätt, och behöver inte gås in närmare på i denna resekrönika. Lazio spelade bra och var värda segern, men lyckades inte trycka dit bollen. Sergio Floccari skulle haft straff, det tyckte till och med Chiellini efter matchen, men samtidigt borde Lazio lyckats producera ett spelmål sett till den dominans man visade upp ända fram till Ledesmas röda kort. Att just romanistan Pepe fick avgöra på en tillfällighet i 87:e sved.
Dagarna efter Lazio-Juventus flödade de kritiska artiklarna i både Gazzettan och Corriere dello Sport. Det eventuella (nåja) myglet gentemot Lazio kan knappast sopas under mattan, och både Zamparini och Preziosi uttryckte sympatier för Lazio och Lotito. De flesta andra presidenter och sportchefer ville dock inte lägga sig i denna debatt, av olika anledningar som folk får spekulera i själva. Att något är sjukt i det italienska systemet är dock ett odiskutabelt faktum.
I Gazzettan fick jag syn på en bild på Francesco Totti, som nu gått om Baggio i antal mål i Serie A. Okej, romanisti, det är stort att göra över 200 mål i Serie A. Ni ska vara oerhört stolta över fotbollsspelaren Totti. Det är dock inte stort att efter matchen stoltsera med en t-shirt med texten The King of Rome is not dead. Det är bara Totti som skulle göra en sådan sak, och det är precis därför han anses vara osympatisk av så många människor, inklusive undertecknad. Romanisti, ni bör vara betydligt mindre stolta över den lilla människan Totti.
Med en dags respit hemma i Sverige törs undertecknad gladeligen konstatera att Italien bara tycks bli bättre och bättre för varje gång man befinner sig i landet. Det finns så mycket att se, men när det kommer till kritan är ändå Rom bäst. På ett kokande, ljusblått Stadio Olimpico, där vill jag leva, och där vill jag dö. Lyckan som infinner sig där finns ingen annanstans i hela världen. A presto, bella Italia!
