Ett oväntat möte på Stadio Olimpico
Nostalgiska tankegångar är aldrig fel.
Det var en solig och vacker vårdag i Rom i april 2007. Jag och brorsan hade gjort det vi brukar göra när vi befinner oss i Rom, det vill säga vandra omkring, stanna för espresso, stanna för en Peroni och bara låta oss hänföras av Roms skönhet och magi. Ingen stad jag besökt i världen är lika inbjudande för denna aktivitet - att göra så gott som ingenting under ett par dagars tid.
Nu hade vi dock något att göra. Lazio-Fiorentina stod på schemat klockan femton, och dagen innan hade vi köpt biljetter av Enza i Laziobutiken på Via Farini - en alltid lika trevlig bekantskap. Utan att känna Enza något närmare känns hon som en extramamma, med ett mycket varmt hjärta, även för en svensk Laziosupporter vars italienska knappast kan beskrivas som lysande. Att se bilder i butiken där hon kramar om Di Canio, Gazza och en herrans massa andra Laziohjältar är stort. Väldigt stort.
Lazioprofilen Paolo Peroso, som vi träffat för första gången dagen innan, mötte upp oss utanför stadion med ciggpaketet i handen och en Lazio Pallavolotröja på överkroppen. Den romerska solen gassade verkligen, och det fanns inte ett moln på himlen. Rom i mars månad är helt okej, men känns ändå lite vintrigt. Rom under senare delen av april, när träden återfått sin grönska och temperaturen stigit med tio grader, är något helt annat. I Paolos släptåg fanns Johan Wennerström, den mycket duktige ex-skribenten här på SvenskaFans, med solbrillor och Laziotröja, och vi gjorde gemensam sak in på Tribuna Tevere, ganska nära Curva Sud.
För att verkligen insupa upplevelsen av en Laziomatch är jag alltid på plats ungefär en timme innan avspark. Det är sällan jag mår bättre än då jag i lugn och ro kan köpa en Bavaria på PET-flaska, slå mig ner på min plats, titta på människorna omkring mig, höra Curvan värma upp och se spelarna komma in och känna på Olimpicos gräsmatta. Det ringer i mobilen, Paolo vill något.
- Jeppe, you have to come down here. There is a famous Swedish footballer you have to meet! säger Paolo lite lätt exalterad. Jag går ner för läktaren och ser Paolo stå och snacka med ett gäng människor med nordiskt utseende. Mitt ibland dem står, i mitt tycke, en av Sveriges största spelare och förebilder de senaste femton åren - Johan Mjällby. Jag har alltid haft en oerhört stor respekt för honom, hans krigarhjärta och professionella attityd, och nu får jag tillfälle att hälsa och prata med honom - på Stadio Olimpico i Rom. Johan Mjällby var, och är säkerligen fortfarande, en väldigt ödmjuk och reko individ. Han tar sig tid för en pratstund och ställer till och med motfrågor till mig. Paolo, som för övrigt är en av de mest sociala människor jag mött i mitt liv, pratar och skrattar och tar ett par bilder. Jag tackar artigast, önskar Mjällby lycka till med allt han skulle komma att ägna sig åt i livet och går därifrån med skakiga 20-åriga ben.
Matchen då? Tja, den slutade 0-1 efter mål av Adrian Mutu. Lorenzo de Silvestri gjorde debut i Serie A och var ytterst nära att kvittera i slutet. Fabio Liverani sprang in solo innan uppvärmningen startade för att tacka publiken för sin tid i Lazio. Romanistan by heart fick ömsom vin, ömsom vatten av Stadio Olimpico, och jag visste inte riktigt vad jag själv skulle göra, så jag satt tyst medan ena bänkgrannen buade och den andra applåderade. Ett par udda upplevelser blev det allt till slut den där soliga aprildagen 2007.
