Gästkrönika: Bra lag förtjänar tur!
En idrottspsykologisk analys av Lazio årgång 2010/2011 inför derbyt signerad Magnus Lindwall på Göteborgs universitet
Sitter på mitt kontor i Göteborg och förbereder en föreläsning om gruppdynamik, ledarskap och sammanhållning på en utbildning för fotbollstränare på universitet. Det är mörkt, regn, storm och rusk och bara sådant väder en oväders-masochist kan gå igång på. Tankarna går till Lazio årgång 2010/2011. Det ligger en spänning i luften, en nerv; en nerv som majoriteten av mina kollegor förmodligen är helt ovetande om. Förmodligen upplever de inte den där märkliga nervösa känslan i magen som jag gör redan nu. Som när man snart ska hålla ett tal på en fest. Som när man snart ska gifta sig. Som när man snart ska gå ut på plan och prestera. Fotboll är känslor. Fyra dagar kvar till derbyt. Olimpico väntar. Det är långt från Rom till Göteborg, men spänningen sprider sig ändå upp till det karga Norden, till notoriska Laziofans oroliga magar och nervsystem några dagar innan derbyt.
Passionen till Lazio kom smygande långt (allt är relativt, några år åtminstone) innan Svennis. I mitten av 90-talet blev jag framför Tvn förförd av spelare som Beppe Signori, Alen Boksic och en viss Gazza som i ljusblå tröja dribblade byxorna av motståndarna. Jag blev förförd, inte av 0-0 utan av 5-2, 4-1 och 3-0 matcher. Denna ångande offensiv gjorde mig hänförd och väckte något i bröstet, i hjärnan, en ljusblå glöd som sedan dess inte vill släckas. Strax efter jag träffat min blivande fru tog jag med henne till Rom och fick se mitt första och hittills enda Romderby live. Det blev en magisk upplevelse. När Non Mollare Mai basunerades ut innan matchen och jag tillsammans med en främmande kille i ljusblå tröja gungade fram och tillbaks och sjung med kom några tårar. Kan vuxna män gråta? Jodå, när det handlar om fotboll kan de det. Fotboll är känslor. Givetvis fick vi stryk med 0-2 och det var med en nedstämd skräckblandad förtjusning jag flydde från Olympico för att inte hamna i kravaller efteråt.
Förutom att vara en notorisk laziale undervisar jag och forskar i idrottspsykologi och försöker förstå saker och ting som experter i media i brist på bättre vetande buntar ihop till ”det mentala”. Det mentala verkar vara allt mystiskt som påverkar lags prestation, men som man inte kan reda ut via hederlig konkret kunskap om ren fysiologi, spelsystem och taktik. Åtminstone om man ska tro fotbollsexperter som syns och hörs i media.
Jag skrev tillsammans med några kollegor en bok om gruppdynamik inom idrotten för några år sedan, ”Världen bästa lag”, blev namnet. I boken försökte vi fånga in vad den systematiska forskningen har att säga om det som experter etiketterar som det mentala och sedan snabbt lägger undan i byrålådan då det inte gick att tydligt rita upp live i direktsändning och därmed direkt tolka och förstå. I ödmjukhetens tecken har inte den idrottspsykologiska forskningen heller alla svar, långt ifrån. Vad man har gjort är dock att gräva lite djupare och undersöka det som verkar vara märkligt och oförklarligt på ytan mer systematiskt. Först då uppträder intressanta trender. När man zoomar ut från det enskilda trädet och spanar in hela skogen och hur det enskilda trädet hänger ihop med helheten, då händer saker, då faller pusselbitar på plats. En del i alla fall.
Ett annat begrepp som kommit upp kopplat till Lazio denna säsong är tur. Vår stolta örn flörtar saftigt med Fru Fortuna och får ragg varje gång hävdar kritiker och nervösa moståndarfans. Vad har man då gjort för att förtjäna sådana förklaringar? Möjligtvis att spela på gränsen till äckligt disciplinerat och effektivt, att utnyttja sina samlade resurser på att mycket bra sätt för lagets bästa och att genom den fina starten bygga en tilltro till den egna kapaciteten som i slutändan av matcher tenderar att väga över så att man får marginalerna på sin sida och kan kamma hem uddamålsvinster, till synes helt slumpmässigt för kritiker. Tur är ett smidigt begrepp att ta till i brist på annat. Det är ett smidigt begrepp att ta till för bittra motståndare, för rädda motståndare, för oförstående moståndarfans. Hade jag själv fått en tia varje gång jag i ren känslostorm slängt ur mig tur för att förklara Romas framgång, framförallt i derbyn, hade jag idag varit en ganska rik man. Tur är det man ser när man står för nära trädet och inte ser skogen runtomkring, när man inte ser trädets plats i skogen.
En välkänd slogan är ett bra lag förtjänar tur. Det ligger mycket bakom detta.
Den intressanta frågan är vad som gömmer sig bakom denna tur, vad finns under toppen på isberget? Vad kännetecknar ett lag, som Lazio i år, som har tur, match efter match?
En central aspekt i idrottspsykologisk forskning är att tankar och känslor påverkar beteende. Beteende skapar i sin tur prestation som i sin tur leder till tankar och känslor (hos både spelare, tränare och fans). Tur kan alltså sammanfattas med en lyckad paketering av tankar, känslor och beteende hos ett antal spelare som dessutom tillsammans skapar något som är större än deras egen prestation. Lite förenklat, men ungefär så, om man ska förklara det hela hyfsat ”quick and dirty”.
En viktig pusselbit i skapandet av tur är något man inom den gruppdynamiska idrottspsykologin kallar för kollektivt självförtroende (engelska: collective self-efficacy).
Detta kan förklaras som ”en känsla av kollektiv kompetens mellan individer när man ska samordna, dela upp och koordinera sina resurser till en framgångsrik respons till specifika krav i situationer”. Översatt till fotboll, när Lazios elva man står i spelargången, känner man att man tillsammans har resurser för att klara av uppgiften som ligger framför, dvs att följa sin spelide och att förstöra moståndarnas spelide och därmed öka sannolikheten att bärga tre poäng. En grupp som känner ett starkt sådant kollektivt själförtroende går ut och agerar självsäkert. Man tror på sin kapacitet att vända underlägen. Man litar på sina lagkamraters kompetens. Man vågar slå hårda passningar i vetskap om att de blir väl omhändertagna. Man vågar chansa med svåra nummer, dribbelkonster och genombrytare som förmodligen kommer att brytas, pga att man vet att man kommer att ta tillbaka bollen. Går man in med denna självklara trygghet kommer det att färga av sig på beteenden. Man är någon millisekund före i närkamperna, man vågar hålla i bollen den där extra sekunden innan man skjuter eller slår den öppnande passningen och man vågar gå in i situationen helt och fullo. Detta tenderar, över tid, att resultera i flera vunna motlägg än förlorade, i flera täckta skott av motståndarna och fler stolpe in än stolpe ut. Det kommer även kollektivt att resultera i fler uddamålsvinster (t ex 0-1 borta mot Palermo) i matcher där man inte verkar spela så bra men ändå vinner. De stora lagen är vana vid detta. I modern toppfotboll avgör millimeter och centimeter matcher. Det är de små marginalerna som avgör. I denna ekvation blir ett högt kollektivt självförtroende och tankar, känslor och beteenden som är prestationsmässigt synkade ännu viktigare. Det är dessa ingredienser som finns och under ytan och påverkar toppen på isberget och det alla ser (”turträffen” som resulterade i 1-0 vinsten i matchen).
En annan central bit är roller och rollfördelning i laget. För att laget ska kunna prestera optimalt är det viktigt att varje spelare i laget förstår vad de ska göra i sin roll men även accepterar sin roll. Här finns uppenbara problem i många lag och grupper som inte presterar. Man behöver inte gå långt för att ständigt hitta exempel på lag som inte fungerar bra (Roma i år?) där spelare antingen inte förstår sina roller eller accepterar dem. Dessutom är det även centralt att spelaren har kompetens nog att kunna prestera i sin roll. Att ge Zarate en roll som innebär att defensivt plocka bort motståndarnas bästa huvudspelare på deras hörnor, även om han förstår varför och accepterar detta, vore mindre produktivt. Att låta Brocci ta Hernanes roll som ”trequartista” för att Brocci förstår den rollen och accepterar den vore mindre slugt gjort. Ett lag med tur byggs av spelare som i sina positioner är trygga i sina roller pga att de vet varför de ska göra som de gör, accepterar sin roll och har tillit till sin kapacitet att prestera i sin roll, ofta baserat på vetskapen att man gjort så på ett bra sätt i tidigare matcher. Tidigare framgång föder även framtida framgång.
Det kollektiva självförtroendet och den tydliga rollfördelningen kanske kan vara det som ligger bakom att Ledesma (som förra årets spred bollar som en galen bollmaskin i tennis som fått virus på chippet, men i år nästan inte ger bort något) eller Mauri vågar testa en genomstickare till Floccari eller Zarate i vetskap om att det finns utrymme för misstag. Efter x antal missade sådana kommer till slut en som till synes mirakulöst smiter emellan och resulterar i mål. Tur skriker vissa. Kanske är det istället skörden av ett långsiktigt arbete som baseras i trygghet, självförtroende och tydliga roller.
Det är det som kanske gör att Zarate, som fortfarande i år stundtals har ett något osunt kärt förhållande till bollen (min, bara min!) vågar försöka göra en extra man, t om förhoppningsvis på ett derby, då han vet att det finns städgummor där bakom med lungor som Gunde Svan som aldrig slutar att kriga för att få tillbaks bollen och som gör detta bra; städgummor som Brocci och Ledesma som vet sin plats och accepterar den för lagets bästa. Som ser sin lilla viktiga del i helheten. De gör sitt slit för att han, Zarate, ska få misslyckas och våga misslyckas. För övrigt kanske inte Brocci är världens mest sevärda fotbollsspelare, men jag är säker på att det är en man man gärna har på sin sida och kan luta sig mot när det stormar.
Det är det som kanske gör att Hernanes, med panterlika små vridningar, chippar och och överstegsfinter, tryggt kan agera regista och smidigt dansa omkring på mitten i väntan på en öppnande passning eller ett väggspel framåt. Det är kanske det som gör att Mauri helt plötsligt kommer rätt i situationer och gör rätt. Trygghet i sin roll, självförtroende och tillit till den samlade kompetensen i laget.
Det är det som kanske gör att Dias, Biava och kompani i försvaret lyckas stå på rätt fot, komma rätt i situationer och reda upp anfall efter anfall. Man vet var man har varandra, man tar rätt beslut och lyckas täcka upp för varandra och man kommer oftare in rätt i situationer.
Det är kanske allt detta som finns under toppen på isberget som bidragit till att Lazio ligger där de ligger och nu hamnat i den för en laziale Twin Peaks liknande känsla av surrealism att man är favorit inför derbyt.
Till slut, i derbyt brukar ändå ”all bets vara off” sägs det. Naturlagarna, och därmed även vetenskapliga idrottspsykologiska teorier, tillsammans med tidigare inspelade poäng och tabellposition sätts ur spel till förmån för reptilhjärna, kamp, tillfälligheter och kaos. Ändå måste man nykter inse att det måste vara bra mycket läskigare för vargarna i Romatröjorna att gå ut på Olympico på söndag och möta det äckligt disciplinerade och självsäkra Lazio som sprängfullt med kompetens inte behöver briljera för sakens skull utan när det gynnar resultatet, jämfört med Lazio förra året. Dessutom, bara för att all bets verkar vara off och inte vanliga grunder för analys, som självförtroende och gruppdynamik anses kunna förklara utfallet så behöver det inte vara så. Det bara verkar så på ytan, oftast. Ett derby kan inte helt och hållet kasta omkull en stabil struktur och ett lag i harmoni med kompetens på varje position.
Å andra sidan, både jag och forskningen har haft fel förr, om och om igen. En cigarr är ibland bara en cigarr som Freud skull sagt (Freuds påverkan på den moderna idrottspsykologin är annars minimal kan jag för övrigt trösta med). Ibland är stolpe in mest stolpe in och ibland är tillfälligheter bara tillfälligheter och ibland är tur mest ren flax.
Så, inför söndagens magiska kamp gör jag som en god sportsman och företrädare för sitt lag alltid ska göra. Jag ställer mig i mittcirkeln, tittar rakt in i ögonen på mina Romamotståndare och önskar lycka till och må bästa lag vinna, med eller utan tur. Jag gör det dock med ett avslappnat leende på läpparna och tänker tyst: Lycka till, ni kommer att behöva det. Lazio har lyft.
Av: Magnus Lindwall