Gästkrönika: Hur man får örnar att flyga - SS Lazio Aquilotti?
Gästskribenten och lazialen Arvid Larsson resonerar kring våra unga talanger...
Det var länge sedan man hade nöjet att se en sann Lazioprodukt inneha en viktig roll i laget. Sedan Nesta försvann till Milan är det endast De Silvestri som kommit fram och som sedan föll bort till Florens. En klubb som Lazio med begränsade resurser är likväl som den italienska fotbollen i behov av att kunna fostra egna fotbollsstjärnor. Vi laziali har säkert våra bittra svar över varför det ser ut som det gör, men jag skulle istället vilja göra ett nedslag i hur det skulle kunna vara. Som jag ser det kan alternativet sammanfattas i tre delar: matchspel, samspel och organisation.
Matchspel
Våra talangers möjligheter till chanser i förstaelvan har minst sagt varit begränsade. En stor press på laget och ledningens kortsiktighet gör att rutin och utländsk stjärnglans prioriteras. Talangerna får förbli i primaveran, där deras möjligheter till egentligt matchspel är bristfälliga. Uppdelningen i olika divisioner medför att det är knappt en handfull matcher som egentligen är några verkliga värdemätare. Det är många skrattmatcher som slutar tvåsiffrigt och det hela blir föga utvecklande för de unga spelarna. De talanger som växer sig för stora för primaveran lånas sedan ut till diverse klubbar utan någon särskild tanke. Eventuella skador och bristande förtroende från tränaren gör att de riskerar att ett år går till spillo för att sedan återvända till moderklubben. Spelarna behöver därmed en trygghet och att kontinuerligt spela matcher mot bra motstånd.
Samspel
Det glöms ofta bort vad det krävs runt en ung spelare för att han ska lyckas. Förutom att det givna i spelarens kvalité, så vill jag hävda att det även är av vikt att spelare tillåts integreras med sin omgivning. En spelare som lånas ut får i regel acklimatisera sig till en ny stad, ett nytt lag och en ny taktik. Spelarna omkring honom håller skiftande kvalité och är endast hans lagkamrater på begränsad tid. När sedan spelaren kommer tillbaka till Lazio börjar processen om på nytt. Det tyska landslaget beskrivs ofta ha sina framgångar i termer av block, det vill säga spelare som spelar i samma lag eller spelare som följts åt genom ungdomslandslagen. Spelarna i Lazios primavera skingras för vinden och tränas av olika tränare med olika filosofier och taktik. Vi behöver därför skapa en miljö där trygghet, kontinuitet och gruppdynamik kan bibehållas.
Organisation
Jag ställer mig frågan om de tyska och spanska landslagens framgångar bottnar i att deras reserver och juniorer är inblandade i egentligt seriespel. Denna hypotes ger därmed att det behöver finnas ett sammanhang, där Lazios unga spelare får möjlighet att fortsatt spela tillsammans mot kvalitativt motstånd under en tydlig taktisk idé. Mig veterligen har Lazio egentligen ingen egentlig samarbetsklubb och Lotitos projekt i Salerno med dess historia skulle nog inte acceptera att bli en farmarklubb för Lazio. Alternativet är då att starta en ny klubb långt ner i seriesystemet eller att ta över en klubb i Romområdet med dålig ekonomi för att få tillgång till befintliga strukturer. Fördelarna är även full kontroll över spelarna, taktiken och även att Lazio kan preparera en yngre tränare för att arbeta nära huvudtränaren och för att eventuellt senare överta huvudsysslan (ex. Inzaghi). Svaret på frågan är alltså: skapandet av SS Lazio Aquilotti.
