Gästkrönika: The L word
Gästskribenten Arvid Larsson resonerar kring ett just nu högst pressande ämne...
Lotito vattene. Lotito uomo di merda. Kritiken från fansen har varit hård sedan Claudio Lotito klev in i Lazio 2004 och sommaren 2012 har den främst handlat om icke infriade löften och en segdragen mercato. Vi har tvingats vänja oss vid besvikelser och upprörda känslor som återkommande vädrats på arenor och olika forum gentemot Lotito och sportchefen Tare. Sammanslagningen av dessa namn, Lottare, får betydelsen ”bekämpa” på italienska och har kommit att känneteckna relationen mellan ledningen och fansen. Men frågan är bara vad all kritik mot Lotito och Tare har gett oss?
Lotito och hantlangaren Tare tycks behandla kritiken som vore de enfaldiga åsnor eller låter den rinna av dem som en gås. De använder kritiken och negativismen som ursäkt för att laget presterar sämre och svär sig på detta sätt fria från skuld. De upprepar ständigt sina misstag på mercaton och får oss supportrar att våndas och förargas över deras agerande eller brist på detsamma. Inte ens rutinerade och respekterade Edy Reja kunde övertyga Lotito att Tare är en usel sportchef. Efter åren med Lotito tycks kritik endast befästa dennes idé om att han har rätt och alla andra har fel.
Detta vet vi vid det här laget och enligt min mening bör vi för vår egen och för Lazios skull istället undvika detta ämne och göra det vi kan för vårt lag och vår tränare. Jag delar visserligen kritiken mot Lottare, men Lazio har som jag ser det kommit att alltmer handla om fel ord på L och desto mindre om Laget och Lazialitàn. Det är detta som borde utgöra kärnan för kommande säsong och det som låter höra om sig.
När fansen inte kommer till arenan eller buar ut laget och tränaren, vad uppnår vi då egentligen, utöver ökad press på laget och tränaren? Men är det laget eller tränarens fel att värvningar inte görs? Eller att ledningen tycks sakna visioner om hur projektet ska se ut? Laget har flera säsonger i rad överpresterat och överraskat med fina placeringar. Hade vi undvikit skador eller haft en bredare trupp hade vi till och med kunnat lira Champions League-kval i år.
Laget har därför gjort sig förtjänt av vårt stöd och så länge det gör sitt yttersta för att vinna matcher bör stödet fortsätta. En begränsad trupp och en ny tränare i Petkovic är i uppenbart behov av detta för att kunna prestera. De behöver lyftas av våra sånger om att aldrig ge upp i med- och motgång. Vi kan inte svika dem nu, hur mycket vi än hatar Lottare.
Lotito bör som jag ser det istället bemötas av likgiltighet, detta för att hans ego skulle få spelet av att han inte tillmäts någon betydelse för det som sker med Lazio framöver. Fokus bör enligt min mening istället ligga på fansens passionerade vilja att oavsett vad stödja laget, för det är det som kan skänka oss glädje och hopp i dessa mörka tider. För från annat håll finns inget att hämta.
Så för den goda stämningens skull, don’t mention the L-word.
