I skuggan av Champions Leaguefinalen
Det är skilda världar inom den internationella fotbollen. Bäst på ett sätt behöver dock inte betyda bäst på alla andra.
Ikväll spelas finalen av Champions League mellan Manchester United och Barcelona. Två oerhört skickliga, disciplinerade, imponerande och starka lag som dock spelar en väldigt tråkig fotboll. Miljoner med nyrekryterade låtsasfans sitter framför TV-apparaterna och konstaterar förnöjt att Barcelona spelar fin, vacker och rolig fotboll. Folk som inte begriper att Barcelonas spelsätt snarare är en pina för ögonen och och ett hot mot den spontana, glädjefyllda, lekfulla fotbollen där folk både står för tokerier och missar samt kreativa och oväntade lösningar. Barcelona är bara en evig och jämngrå Sovjetsörja där allt är perfekt, sterilt och tråkigt på samma gång. Fotboll som innehåller utomjordisk kvalitet och kraft, men som saknar så mycket annat. Ren och skär mänsklighet, bland annat.
Manchester United spelar enligt mig inte alls lika tråkigt som Barcelona, men det som jag inte förstår är var charmen ligger i att hålla på ett lag som alltid vinner. Ett lag där spelarna knappt gör ett misstag per match och med en manager som sett, gjort och vunnit allt flera gånger om. Det är självklart inte fel att vinna - det är väl en av anledningarna till varför man sysslar med fotboll - men det skulle inte kännas roligt att hålla på ett lag som man vet till slut kommer att göra 2-1 i 91:a minuten om det krävs. Ett lag som aldrig klappar igenom och ytterst sällan bjuder på svidande, vidriga förluster som faktiskt är en del av ett både givande och tärande supporterskap. Man ska hata att förlora, men samtidigt behövs förluster för att ett supporterskap ska vara levande.
Att hålla på Lazio, Genoa, Sampdoria, Palermo, Udinese, Torino eller till och med Roma kan ibland innebära himmel, men samtidigt också helvete. Se på Romas 7-1 i baken mot just United, på Palermos genomklappning mot Udinese tidigare under säsongen, på Sampdorias uttåg ur Serie A och Lazios missade Champions Leagueplats eller fem raka derbyförluster. Nederlag och besvikelse är alltid nära till hands och därför är även spänningen och tjusningen betydligt större. Som Laziosupporter är man strålande glad efter en seger mot Lecce eller Bari, eller kanske ett kryss mot Milan. Frågan är hur glad en United- eller Barcasupporter är efter ännu en väntad och kassaskåpssäker seger med 5-0 mot ett av ligans svagare lag. Är det roligt att fira julafton om man tvingas göra det en gång i veckan? Vill man ha förutsägbarhet och ständig glädje kan man väl lika gärna titta på romantiska komedier som Barcelona.
Ikväll vinner endera Manchester United eller Barcelona Champions League, och självklart blir både glädjen och besvikelsen enorm på varsitt håll. Världens i särklass två bästa fotbollslag förtjänar onekligen sin plats på Wembley, men personligen tycker jag att det är tråkigt att se den maskinella och kalla fotbollen segra på så bred front. Att som supporter vara bergsäker på vinst i nittiofem matcher av hundra, hur roligt kan det vara egentligen? Nä, ge mig hellre Lazios bergochdalbana mellan succé och katastrof - en resa som får mig att känna mig levande. Livet går inte på räls, och fotboll borde inte heller göra det.
