Inför Derby della Capitale del 1
Efter landslagsuppehållet är det så dags för Serie A att lämna smekmånaden och bli på allvar igen. Vad väntar? Ja, bland annat ett Romderby.
Efter ett antal vedervärdiga derbyförluster i följd - om det är fyra, fem eller sex orkar en sann laziale inte bry sig om - kanske man inte bör vara särskilt kaxig. Roma har vunnit för att man varit det starkare laget i ett par matcher, för att domaren varit dålig i andra, för att ödet velat Lazio illa i resten. Oavsett vilket har Roma vunnit, och som alla vet är det precis allt som betyder något. Lazio har sedan 4-2-vinsten våren 2009 haft förtvivlat svårt att göra mål, att visa Di Canio-grinta, att dra det längsta strået i dessa oerhört viktiga drabbningar Romlagen emellan. Det har inte med tränare eller spelsystem att göra, till Mister Rejas försvar. Ett Romderby avgörs djupt i hjärtat hos de elva spelare som går ut på Olimpicos gräsmatta inför en hel stads, ett helt lands, en hel fotbollsvärlds beskådan. Detta ansvar har Lazios spelare inte förstått och tagit på allvar de senaste fem mötena. Så enkelt är det. Kanske har Lazio saknat en Simeone, en Di Canio, en Mutarelli eller en Filippini, när det gällt som mest.
Som Laziosupporter är man luttrad. Vi är vana vid besvikelser, förtroenden som skjuts i sank och grusade förhoppningar. Därmed inte sagt att vi inte längre är stolta. Vi är, och kommer alltid att vara, övertygade om Lazios storhet. Vi kommer alltid att vara orubbliga i våra åsikter om hur unika vi är, hur mycket folk avundas oss, samt hur starka banden emellan oss faktiskt är. Amerikanska eller kinesiska eller tyska turister i Rom väljer Roma, för att gatustånden som säljer Romahalsdukar är så oändligt många fler än Lazios motsvarigheter, men det spelar ingen roll. Att efter en dag på stan i rödgula Rom stöta på ett gäng 15-åriga Laziograbbar, som glatt hejar på en på grund av den ljusblåa halsduk man stolt bär på väg till kvällens ristorante, är en bekräftelse och en upplyftande känsla som är svår att göra rättvisa med simpla ord. Lazio är något helt unikt, och jag är så oerhört tacksam för att jag får vara en liten, liten del av detta stora vi allesammans delar.
Jag har trott på Laziovinst de senaste tre derbyna, vilket inte gått särskilt bra. Men jag tror på vinst även den sextonde oktober 2011. Spelare för spelare är Lazio knappast mycket sämre, snarare är man bättre, med tanke på Klose-Cissé-Hernanes i anfallet och den ifjol så omutbare mittbacken Dias som försvarsgeneral i mittlåset. Federico Marchetti är en betydligt bättre målvakt än vad Roma än lyckas mönstra, och även om spelet hittills i år blandat och gett har det faktiskt sett betydligt bättre ut än vad Roma presterat.
Jag är obeskrivligt stolt över att hålla på Lazio. Jag tycker synd om de individer som på grund av någon högljudd och stökig romare i ett gatustånd blivit lurade att tro att Roma är laget att hålla på i den eviga staden. Vi ljusblåa är färre, ja, men vi är betydligt mer sammansvetsade och mer unika. Vi behöver inte synas mest eller skrika högst. Vi har ingen capitano som inför varje (ja, varje) derby gnäller om att han är skadad och med största sannolikhet kommer att tvingas till att se matchen ifrån läktaren. Oavsett vad som händer är vi alltid Lazio - och vi ger aldrig upp. Den sextonde oktober återställer vi ordningen i den eviga staden.
