Juventus 2 - 1 Lazio: Rättvist men ack så tungt

Juventus inleder matchen i ett furiöst tempo. Laziospelarna verkar lite tagna på sängen, men givetvis har spelarna förstått att en inledande storm från hemmalagets sida skulle komma, och den måste ridas ut. Man lyckas med detta, och tempot bedarrar åtminstone en aning efter tio minuters spel. Att Juventus är det spelförande laget råder det likväl inga tvivel om. Pirlo dikterar villkoren med sin fina blick, och Pepe, Quagliarella, Vucinic och Vidal trillar boll som om de aldrig gjort något annat här i livet.

 

I 28:e rinner Pepe igenom och skjuter ett skott som Marchetti imponerande nog lyckas limma. Två minuter senare passar Pirlo perfekt fram till samme romanista som vackert tar ner bollen på bröstet och drar fram bicycletan. Pepe tycks gilla att göra mål på oss, och denna gång måste man vara man nog att erkänna att det är riktigt vackert. 1-0 till Juventus. Minuten senare skjuter Vidal från egen planhalva (säkert 60-65 meter till mål) och får på en monsterträff. Marchetti befinner sig långt ut och backar hemåt i panik, och lyckas tippa bollen precis över ribban. Det hade blivit säsongens mål. I 33:e står Marchetti för ytterligare en klassräddning på ett avslut från Quagliarella. Hemmalaget har skapat ett flertal riktigt vassa lägen under halvleken men Marchetti har varit fantastisk.

 

Lazio har ingenting framåt. Förutom ett inlägg från Gonzalez som Mauri möter med pannan i 45:e minuten. Nicken är klockren och bollen går i mål. 1-1 Lazio. Helt otroligt.

 

Juventus spelar med självförtroende, styrka, snabbhet. Som ett oerhört välkoordinerat kollektiv med en stark publik i ryggen. Marchetti har trots Juventus skönspel ändå varit halvlekens spelare med sina 5-6 högklassiga räddningar. De elva på alla sätt och vis underlägsna Laziospelarna har under halvleken desperat försökt kämpa, men sanningen att säga kunde detta stått 3-0. Minst. Men hur som helst är fotboll alltid (oftast i Italiens fall) på lika villkor med elva spelare mot elva. Form, tabellposition, spelarkvalitet och hemmaplan är givetvis viktiga faktorer men en match ska lika fullt spelas. I halvtid kan jag inte hjälpa att känna att det kanske finns en liten, vanvettig, one-in-a-million-chans att Lazio lyckas knoppa in ett till mål. Genom gudomlig intervention. Pulp Fiction style. Eller nåt.

 

Juventus fortsätter att dominera under andra halvlekens inledning. Jag erinrar mig att denna klasskillnad inte existerade i höstas.

 

Reja satsar offensivt. Hernanes ersätter Mauri kring minut 70 och Kozak byts in då Rocchi sprungit sig trött i 73:e. Samtidigt har Lazio en minst sagt tunn bänk och den gode Reja har inte direkt supermånga alternativ. Kozak har inte överdrivet många kvalitéer men stångas i luften är han trots allt hyfsad på. En trött Gonzalez går ut i 81:a och in kommer Brocchi.

 

Minuten efteråt får Juventus ett rätt bra frisparksläge. Avståndet är väl en 30-32 meter men då skyttarna som ställer upp är Del Piero och Pirlo finns givetvis all anledning att oroa sig. Och visst...det blir mål. Del Piero, i sin 700:e match för Juventus, trycker dit en hård och låg boll i fel hörn för Marchetti. Och så tungt det känns. Det känns så jävla tungt för att det ändå fanns hopp, med tio minuter kvar. I första halvlekens totala dominans med lejonparten av matchen kvar fanns det knappt en falnad ljusstrimma hopp att ty sig till.

 

Domaren lägger till fyra minuter men vad hjälper det? Juventus vinner fullt rättvist och är det bästa laget vi mött denna säsong. Lazio skulle ha behövt sin ordinarie backlinje och Miroslav Klose för att kanske kunna skaka Juventus och skapa två-tre-fyra farliga lägen på 90 minuter. Den elva som ställdes på planen ska dock hyllas för sin kämpainsats. Man gjorde det man kunde och slutade aldrig kriga.

Förlusten är lika blytung som alltid mot Juventus men vi förlorar ändå helt klart rättvist. Sett till spelarkvalitet, elva mot elva, är det nästintill löjlig skillnad på klassen och ser man det hela ur den aspekten ska vi laziali vara stolta. C'è sempre un nuovo giorno.