Krönika: Vill vi verkligen spela Champions League?
Redaktör Lindberg resonerar kring om det hela verkligen är värt det...
Vill vi verkligen se Lazio spela i Europa i höst? En inte alldeles lätt fråga att svara på, trots att svaret i en perfekt värld vore oerhört enkelt. Självklart vore det fantastiskt, och underbart nostalgiskt, att få njuta av den fallna storklubben Lazio i den finaste av turneringar igen. Men(!), som Glenn Strömberg hade sagt med eftertryck, det finns alltid frågetecken och farhågor att ta med i beräkningen.
För att klara av att kombinera gruppspel i Champions League, cupen och ligan krävs, som alla redan känner till, en både bred och stark trupp. Betydligt bredare och starkare än vad Lazio har idag. Har man det inte klarar man inte av gruppspelet. Lazio vinner kanske någon match, spelar 2-2 hemma mot Real Madrid inför en jättepublik och ett vackert minne har skapats. Åttondelsfinal blir det däremot inte och vi måste spela Europa League som ingen bryr sig nämnvärt om - snarare en bestraffning än ett tröstpris för en klubb som Lazio.
Ett hårt spelschema i Europa innebär ofrånkomligen att ligaspelet blir lidande. I Coppa Italia ställer Lazio upp med ett klart reservbetonat lag och möter ett hungrigt bottengäng, eller för all del ett topplag med bred trupp, som gör processen kort med oss. Och då står vi där i januari, utslagna ur två turneringar, dömda att spela så kallat B-slutspel i Europa League och på seriös dekis i ligan där en ny CL-plats ser väldigt avlägsen ut. Tur det, kanske vi säger då, samtidigt som vi ber en bön att vi ska fixa nytt kontrakt i Serie A.
Vi har sett det så många gånger förr. Lazio spelade Champions League 2007-2008 och landade till slut på en tolfteplats i ligan. Ett liknande scenario inträffade för Udinese för ett par år sedan (10:a), och för Sampdoria nu i år med CL-kval och spel i Europa League (slutar man i Serie B?). Kometer och popgäng en säsong med ett flärdfullt och solitt spel, kryddat med stjärnspelare på absolut toppnivå, ett kollektiv som rider på en nästintill ostoppbar framgångsvåg. Lagom till hösten är supportrarnas krav och den mediala pressen oändligt mycket större. Men laget kommer in fel i säsongen. En tung pjäs kommer inte upp i föregående säsongs standard. Man får en skada på en nyckelspelare, drabbas av ett par försmädliga och orättvisa förluster, får tveksamma straffar dömda emot sig - och både karusell och negativ spiral är igång. Laget har gjort en Tyskland på 40-talet, tagit sig vatten över huvudet, och orkar i längden inte slåss på flera fronter mot övermäktiga fiender med resurser och manskap som vida överstiger det egna.
Det är en sak att åka ur Champions League, Europa League eller Coppa Italia. Det stora problemet är att i stort sett samtliga klubbar, som inte heter Inter eller Milan eller Juventus eller Roma, i värsta fall riskerar nedflyttning efterföljande säsong om man lyckas nå Champions League. Eller för all del Europa League - Lazio spelade EL förra säsongen och vi hade nedflyttningshotet hängande över oss fram till april.
Sampdoria är, trots förlusterna av Pazzini och Cassano, knappast ett lag som ska ligga ett par ynka poäng ovanför strecket. Laget i sig är fyllt av duktiga fotbollsspelare, men klubben som helhet har drabbats av den negativa spiralen jag nämnde tidigare. Spelarna kanske inte orkar ta sig samman och lyfta sig de få procent som krävs för att Sampdoria ska lyckas visa världen att man definitivt inte är såhär dåliga. Personligen hoppas jag verkligen att man klarar det, dels för att jag hyser sympatier för Sampdoria som klubb, men också för att signalen som skickas ut till övriga mittenlag gällande Europaspel är så oerhört tråkig.
Vem ska våga för att vinna om det så ofta slutar i katastrof?
