Lazio 0-2 Roma
Derbyt blev ingen trevlig upplevelse. Förlusten känns övermäktig.
Man kan be världen dra åt helvete. Man kan skriva en lång utläggning om varför det gick som det gick. Eller så kan man bara skriva av sig sina känslor i en kortare text, göra jobbet för SvenskaFans och sedan försöka se fram emot trettonde mars 2011 och nästa derby.
Roma fick två straffar. Den ena var solklar, Baptistas fall borde däremot inneburit ett gult kort för honom. Lazio kunde fått två straffar, en neddragning samt en handboll nästan lika klar som Lichtsteiners, men fick ingen alls. Simplicio hade ett skott som sjöng i ribban, Foggia ett som sjöng i stolpen. Muslera borde tagit första straffen.
Jag försöker påvisa att matchen kunde slutat hur som helst, men det är givetvis fullständigt meningslöst. Roma vann sitt tredje raka derby, jag blir spyfärdig av att skriva den meningen, och allt känns bara nattsvart.
Jag är besviken på att spelarna inte brann mer. Dias var inte lika stabil som vanligt, Hernanes som borde utgöra skillnaden i sådana här matcher var inte alls vidare bra, och Mauri var tämligen osynlig fram till 70:e minuten. Men det största problemet var att Laziospelarna inte tände till förrän i slutet av matchen. Jag hade velat se den där grintan från start. Hur svårt kan det vara att plocka fram hjärta och jävlar anamma i ett Romderby när spelarna vet hur det känns att förlora?
Nattsvart. Vidrigt. Kränkande. Men vi är stolta ändå. Godnatt.
