Priset för en Klose
Nyheten om Kloses skada gav en rejäl törn för lazialis självförtroende och förhoppningar om att utmana om den åtråvärda tredjeplatsen. Men samtidigt är tyskens frånvaro och det tomrum han lämnar tämligen logiskt sett till sina förutsättningar.
Miroslav Klose. En klassanfallare som många lag skulle drömma om att ha i sin trupp. När han är frisk och redo för spel SKA han spela. Detta innebär vissa saker som många förbisett i hetsen kring en vice-Klose. Den situation och oro vi nu befinner oss i är egentligen logisk. Innan ni smäller in Caps Lock vill jag dock att ni läser färdigt.
Lazios och Petkos taktiska disposition har tidigt stipulerat en ensam anfallare, där platsen varit vikt för Klose och som är den som klarar rollen bäst. Korrigeringen av Hernanes mer tillbakadragna roll har medfört behov av extra täckning centralt med löpningar från Gonzalez och har gjort ett tvåmannaanfall svårt att genomföra.
För även om vi hade skaffat oss en ersättare i somras eller i januari, är det utöver lön även viktigt att betänka balansen och harmonin i truppen. En legend som Rocchi kände sig trots allt tvingad att lämna Lazio sett till sin begränsade speltid. Inför säsongen hade vi en anfallsbesättning med återvändande Floccari och Zarate, där den sistnämnde först såg ut att komma tillbaka med en ny attityd.
Dock har det tyvärr under hösten sett allt annat än övertygande ut bakom Klose, med en Floccari som inte gjort mål och en Zarate som börjat tjura igen. Detta har gjort att behovet av Klose ökat och avlastning har saknats. Detta har givetvis slitit på Klose, som tvingats att spela när han egentligen kanske borde stått över en match. Nu är skadan både ett faktum och en logisk effekt av detta.
Stora spelare gör att ens lag är kraftfullt och har en rejäl spets. Men när de saknas öppnar det ett hål som är svårt för nästintill alla lag att fylla. Om man inte har råd att hålla sig med en nästintill jämförbar spelare med hög lön, är det givet att marken skakar när denne blir skadad. Lazio har inte råd att hålla sig med sådan lyx och det är därför vi nu sitter i den situation vi gör. När det ter sig illa med övriga anfallare i truppen ökar oron, även om Floccari senaste form ger visst hopp. Det gör dock givetvis något med självförtroendet att sakna en spelare som Klose. Men det är enligt min mening ett pris Lazio betalar för att ha en så pass viktig och bra spelare som Klose. Det kan inte bli jämförbart.
Gamle målvakten Orsi uttalade sig idag och jämförde betydelsen och frånvaron av Klose som om den gällt Cavani i Napoli. Man kan med rätta fråga sig var Napoli tagit vägen om de saknat Cavani i två månader? Vad hade Fiorentinafansen tänkt om de fått klara sig utan Jovetic?
Lotito uttalade sig igår om att Lazio var kapabla att vinna utan Klose och Hernanes. Vissa har kritiserat hans eventuella naivitet, men frågan är vad han egentligen borde ha sagt? Det vore både surrealistiskt och opsykologiskt för Lotito att idka självkritik eller att ge laget en signal om att det är kört.
Men vad är då alternativen i detta givna läge?
Att lyfta upp en talang kan både ses som djärvt, populistiskt och aningen naivt. Laziali har under dagen bombarderat unge primaveraspelaren Keita med tillrop på Twitter om att han nu ska ta en plats i ”la prima squadra”. Keita har tackat för uppmärksamheten med att retweeta för fulla muggar. Men hur seriöst blir det att tro att en artonåring ska fylla luckan efter Klose och hur rimligt är det att lägga den tilltron och pressen på en så pass ung spelare? Han skulle behöva spela tillsammans med exempelvis Floccari på topp för att få behövligt understöd , men det skulle även rubba den övriga balansen i laget.
Att ge sig ut på jakt efter kontraktslösa veteraner som kan ge truppen en bredd och förhoppningvis en lyckoträff som ger hopp. Men det andas desperation och frågan är vad spelare som Saha och Suazo egentligen har att erbjuda Lazio?
Bomben idag har annars varit att Zarate utifrån situationen kan komma att bli inkluderad i truppen igen á la Tevez. Detta skulle innebära det mest kontroversiella och skulle gå emot det som kännetecknat Lazio under säsongen: spelare som offrat sig och som har underkastat sig kollektivet. Zarate har stört truppen och laget mer än han har tillfört med sitt gnäll och sin taskiga inställning.
Min förhoppning är hur som helst att det i slutändan blir Petkovic som får göra det här valet och att Lotito håller sig utanför hans beslut om vad laget behöver och klarar av.
IN PETKO WE TRUST.
