Ryström bloggar från Rom

Datumet är den 8:e Januari. Efter att ha avnjutit en underbar Penne All' Arabbiata signerad Petter och sänkt ett par kalla Nastro Azzurro var det dags. Klockan stod på 22.40 när vi började vår korta promenad mot platsen där allt började den 9 Januari 1900; Piazza della Libertà. Det torg som jag så många gånger vinglat över på fyllan på väg hem från någon nattklubb eller bar. Det torg som på dagarna är fyllt av alkoholister och hundägare som rastar sina hundar. Den här kvällen var torget fyllt av något annat. Kärlek, passion, tradition, historia och stolthet. Det var fyllt av i laziali.

 

I slutet på gatan siktar vi piazzan. Vi både hör och ser från torget att någonting är på gång. Sången ekar högt mellan de gamla husen i Prati; Chi non salta è della Roma! samtidigt som röken från bengaliska eldar stiger mot den romerska himlen som denna kväll dessvärre var svart och inte vitblå. Vi kliver in på torget och inser att firandet har tjuvstartat. På statyn i mitten står en man i kanske 30-års åldern och drar en bengal samtidigt som alla sjunger en sång som brukar höras på Curva Nord. Piazzan är redan full även fast de är tio minuter kvar tills allt skall börja. Stämningen är på topp och vi inser rätt snabbt att det här kommer bli något vi sent kommer glömma. Så blev det också, men inte bara på det positiva viset vi trodde då.

 

Sångerna fortsätter och mer folk strömmar till torget. Vägen som delar de två parkerna i två bitar har inte spärrats av och bilar försöker tränga sig igenom den enorma folkmassan som ockuperat hela gatan. Bilarna täcks av flaggor och till och med människor. Överallt tänds bengaler, petardi slängs mitt på gatan, sången ekar och stämningen är helt otrolig. Vi sneglar mot klockan och antar att allt kommer explodera ut i något fantastiskt på tolvslaget, då datumet ändras till den nionde januari. Men så blev det inte riktigt, utan det trevliga firandet fick ett mycket abrupt slut. 

 

Folk börjar strömma till vägen som delar torget itu. Det börjar mobiliseras ett tåg, en stor marsch är på gång tänker vi! Naturligtvis skyndar vi oss dit och tar plats i ledet. Efter cirka tio minuters organiserande sätts tåget i rullning. Vi går snabbt framåt på Via Cola di Rienzo och lämnar toget bakom oss. Petter säger till mig att han såg polissirener längre upp på gatan men jag lägger ingen större vikt vid det. Kortegen börjar sjunga Nella mia città c'è una malattia, che non va più via è la Polizia! Vi sjunger med och fortsätter att gå ett hundratal meter. Bengaliska eldar, fyrverkerier och bomber smäller runt om oss. Gatan börjar se ut som slaget vid Lützen av all rök. Det sticker lite lätt i ögonen och blir svårare att andas, givetvis tror jag att anledningen är all rök. Grabbarna i fronten vänder sig om med en banderoll och börjar marschera tillbaka samma väg som de kom. Vi fattar ingenting men stannar upp för att kunna återta vår plats i ledet och vända om. Jag ser Carabineri stå uppradade med sköldar, batonger och bussar framför oss. Helt plötsligt hörs ett skrik Spring! ropar någon och för en sekund står jag helt förstelnad. Sen känner jag i ögon, näsa och mun vad som har hänt. Polisen har använt sig av tårgas. Överallt utbryter panik, folk vänder sig om och springer på den trånga gatan tillbaka mot torget. En grabb klättrar över en bil för att ta sig över till den mindre folkrika trottoaren. Två andra krockar med varandra och mitt i gatan ser jag en grabb i rullstol som förgäves försöker ta sig fram genom all trängsel. Överallt ser jag hur folk har maskerat sina ansikten med luvor, halsdukar och nackvärmare. Allt för att undgå den förrädiska gasen. Jag drar upp min jacka över näsa och mun för att slippa dra i mig ännu mer medan jag springer. Men det är redan försent.

 

Jag ställer mig med båda händerna mot en stenmur bakom en telefonkiosk som om jag skulle spy. Så fort som jag sprang har jag aldrig någonsin sprungit innan, det var som att springa för livet. Vilket ledde till en enorm andfådhet, och tillsammans med den djävulska gasen är det i stort sett omöjligt att andas. Vid muren står jag och spyr upp slemm, snoret rinner som vatten ur min näsa och det känns som att jag skall hosta upp lungorna. Synen är helt borta för en stund, men när jag väl lyckas öppna dem svider det värre än allt schampoo du kan tänka dig få i ögonen. Den värsta smärtan i mitt liv. Medan jag står där helt chockad och fortfarande paralyserad av gasen kommer en grabb fram till mig, klappar mig på axeln och frågar hur jag mår. Jag svarar att det är okej, han klappar mig igen och säger bra jobbat innan han skyndar iväg igen. Synen på ena ögat är helt återställd men smärtan ligger är kvar och tårarna rinner. Jag ser pappor stå med sina söner i händerna och tittar på mig med oroliga blickar, tjejer i min ålder kollar på mig och ser skrämda ut, grabbarna i min ålder kommer fram och frågar hur läget är. Men det enda jag kan tänka på är vart Petter tagit vägen. Jag kollar min telefon och ser att han skickat ett sms. Vi möts upp igen och försäkrar oss om att allt är okej med varandra. Sen ser vi hur folket börjar springa igen, polisen har kommit med sin gas  in på torget. Jag hoppar över en buske, landar snett med foten och känner en enorm smärta i ena vristen. Jag biter ihop och hoppar över en häck och springer ut på den folktäta Lungotevere. Återigen har vi splittrats.

 

Vi möts upp på bron över Tibern. Vi samtalar och ser längre fram hur bengaliska eldar flyger i luften, hör hur folk sjunger och fyrverkerier avfyras. Bron är packad med folk som står och iakttar kravallerna på torget. Helt plötsligt bryter allt folk ut i ett stort jubel, överallt dansar å kramas folket, champagneflaskor öppnas och bengalerna lyser upp hela bron. Klockan har slagit tolv och det är den 9 Januari. Società Sportiva Lazio är 111år. Vi beger oss tillsammans bort från bron, torget och allt med blandade känslor. En promenad ned till centrala Rom för att svalka våra sönderbrända halsar med några kalla Nastro Azzurro, och för att få fira den vackraste klubbens födelsedag i lugn och ro. Men med en bitter eftersmak och en smärta som varade ett par dagar till...men det var värt det, ett minne för livet!