Ryström bloggar från Rom 5/12

Prossima fermata; Baldo degli Ubaldi. Ropas ut ur högtalarna på metron. Vi kliver av och skyndar oss raskt upp ur tunnelbanan. Vart är vi är vår första tanke så vi frågar några romare efter vägen till Piazza Balduina. De flesta svarar oss med ett skratt och säger att det är långt därifrån. Vi har tagit fel tunnelbana. Det skulle sedan visa sig att vi borde ha åkt pendeltåg istället för tunnelbana. 

Vi springer över en kraftigt trafikerad väg och hugger en taxi. Fort till Piazza Balduina säger vi och taxichauffören gör en grov U-sväng och inleder färden mot Balduina. När vi sitter fast i en bilkö för fjärde gången kollar vi väldigt orolig på klockan. Det börjar om fyra minuter och ännu ingen piazza eller kyrka i sikte. Väl framme tre minuter försenade ger vi chauffören €20 och skyndar snabbt över en parkering fram till kyrkan där minnesceremonin skall hållas. Tre år sedan Gabriele Sandri mördades av polismannen Luigi Spaccarotella utanför Arezzo.

 

Nedanför trapporna upp till kyrkan har folk samlats och samtalar med en låg ton. På staketet som omringar den heliga byggnaden hänger porträtt av Gabbo som vi vanligtvis brukar sikta på Curva Nord. Levande ljus lyser upp tygskynkena med Gabrieles glada ansikte. På ryttargången hänger en platsflagga med samma ansikte och texten "Per sempre con noi". Vi går väldigt sakta och osäkert upp för trapporna. Ännu mer människor som samtalar med en vemodig stämma och sorgen hänger verkligen i luften.

 

Orgeln börjar spela och vi tar oss in i kyrkan. Romarna gör korstecken och bugar innan de stiger in medan vi ställer oss tyst längst bak. Orgeln börjar spela igen och det sjungs en psalm på Italienska. Vi står tysta. Prästen pratar och ett par sorgliga låtar spelas och folket sjunger med. Prästen avslutar ett av talen med orden "Tillsammans skall vi dela sorgen" varav folk börjar ta i hand med de som står närmast. Vi skakar hand med två äldre män och får ögonkontakt med dem och ser hur tårarna är på väg.

 

Runt om oss står folk från alla åldrar och gråter. Välbyggda män som brukar stå i Curva Nord gråter, yngre killar, tonårstjejer, äldre damer. Alla, vi likaså. Stämningen är så sorglig att man måste kämpa för att hålla tillbaka tårarna, men tillslut går det inte längre. Tårarna rinner sakta ned för kinderna och en äldre man kommer fram och kramar om mig samtidigt som han själv bryter ut i tårar. 

Orgeln spelar en sista psalm och folket beger sig sakta ut genom kyrkan. Väl utanför samtalar alla med varandra i en dämpad ton. Överallt är det fortfarande folk som gråter och tröstas av de närstående. Det känns verkligen som en stor familj. Gabrieles pappa och bror kommer ut från kyrkan och omfamnas av folk från alla håll. Handskakningar, kramar och hälsningar omger de två männen innan de sedan lämnar området. Vi beger oss också mot bussen som skall ta oss hem genom Romnatten. Allt detta med en eftersmak av sorg och vemod, men också med en ännu större vetskap om vad Lazialità verkligen innebär.