Stålnacke i Rom: Snö, snö och snö
Lazioredaktionens Jacob Stålnacke befinner sig i Rom under våren. Följ med när han delar med sig av Rom i allmänhet och Lazio i synnerhet.
Snö, snö och snö. Det sista jag trodde jag skulle få se i Rom var snö. Den började falla från himlen i en regnaktig blandning. Inga större reflektioner gjordes den kvällen. Men efter en hård utekväll på Campo dei Fiori vaknar jag upp till snöbeklädda taktoppar. Hade jag däckat i Moskva? En ryska på min skola sa att snöovädret kom ifrån Moskva i alla fall. Jag och en vän begav oss ut på stan för att beskåda de tokiga italienarna. Barn som vuxna lekte och skrattade sig lyckliga av all snö. Om det vanligtvis är turister som går runt med kameran i högsta hugg var det nu ombytta roller. Weekendbesökarna gick runt och muttrade för sig själva medan italienarna tog kort på allt snöbeklätt. Ett vitt Colosseum och ett vitt Foro Romano fick äntligen urinvånarna att lyfta på näsan och stanna upp vid de annars populära turistattraktionerna. Om någon italienare möjligtvis missat ovädret så har TVn uppmärksammat dem tusen gånger om. Hela gårdagskvällen rullade nyheterna om ”snökaoset” i Rom. Svensk som man är skulle jag knappast beskriva det som ett kaos. Men är det andra gången på 26 år det snöar här i Rom har jag viss förståelse för uppståndelsen.
Imorgon söndag möter Lazio Genoa på bortaplan. Utan att varken läst eller hört något om det så kanske vi ska vara lite beredda på att matchen kanske får skjutas upp. Jag vet inte hur det ser ut i Genua, men jag vet att det kommit ännu mer snö uppåt i landet. Det blir nog också svårt för oss Rombor att ta oss på matchen då tågtrafiken i princip stått still under hela dagen. Men vi får se imorgon helt enkelt.
Innan snön anlände besökte jag ett magiskt Stadio Olimpico i onsdags. Curva Nord skanderade i början ut sin besvikelse. Det var inte bara Lotito som var i skottgluggen. Igli Tare, Edy Reja och bänknötarna fick alla höra burop. Kritiken mot bänken tror jag framförallt var riktad mot vissa herrar som vägrar sig säljas. De ska fortsätta krama ut varenda liten överbetald krona de har i kontraktet.
När Hernanes prickade in 1-0 försvann snabbt de negativa sångerna till ett exalterat vrål som inte går att beskriva med ord. Lyckan var fullständig. Ledning mot Milan och matchen börjar närma sig 90 minuter. Det finns inte! Inte nog med det så kommer 2-0 av Il Capitano inte långt där efter. I den stunden vill jag bara springa ner mot löparbanorna och krama om Rocchi som sprungit dit för att fira med Curvan. Så här i efterhand när jag fått smälta upplevelsen lite är jag oerhört glad att jag fick vara med om en så pass ovanlig vinst som mot Milan hemma. Det låg en speciell segersötma i luften efter matchen. Bilarna och vesporna tutade i en ojämn takt, och fotgängarna sjöng i kör. Det som förmedlades var glädje, även fast den kan låta så olika. Kvällen var kall, men själen var glödande varm. Och det är den fortfarande. Tack Lazio för ännu ett fantastiskt minne. Det behövs i ett kallt och snöigt Rom.
