Svar på tal?
Melodin på sistone har varit att spelare och ledare återkommer till förklaringen ”vi slutade spela”. Även om det är jämförbart med vad som sker på svenska arbetsplatser på fredagseftermiddagar, är det ändå intressant att fundera på vad som rör sig bakom detta.
Det har på sistone skett i Berlin, definitivt i Genoa och delvis i Rom under förra veckan, men är i mitt tycke något fundamentalt i den fotboll som jag följer vecka in och vecka ut. Det beskrivs dock av de flesta som något mystiskt och oförståeligt, men är i mina ögon något högst närvarande och begripligt.
Som jag ser det handlar fotbollsmatcher om att ställa frågor till motståndaren och den som gör det mest och bäst, vinner i regel matchen. När jag menar frågor avses passningar, löpningar, markeringar, rubbet. Dessa frågor innefattar både offensiva och defensiva aktioner och ska helst formuleras tillsammans, med andra ord, vi försvarar oss så här för att anfalla så här. Vad säger ni om det?
Motståndaren måste för att nå framgång förhålla sig till ditt lags agerande. Det går att försvara sig offensivt genom ett inarbetat omställningspel och tydligt samarbete mellan lagdelarna eller bara defensivt genom att skyffla upp bollen utan adress. Det senare exemplet innebär dock endast ett flämtande svar och motståndarna har åter intiativet. Det är fortfarande deras tur att ställa frågorna.
De avgörande delarna i de förlorande och pressade lagens öde handlar i mitt tycke om att de har övergått från att ställa frågor till att endast svara på tilltal. De faller tillbaka och slår av energin, nöjda med vad de har uppnått, och inväntar endast slutsignalen. Denna passivitet och brist på kollektiv energi skapar ofta en frustration, vilket leder till pliktskyldiga svar på de frågor som sedan ställs. Ett lag är inte längre ett lag och vid de tillfällen som laget egentligen presterar något är det enskilda spelare som lyckas skapa något ur hatten eller av ren slump. För det som sker är att det endast är en del av spelarna som svarar på frågorna. De skickas fram i bästa ”Vi i femman”-manér och förväntas rädda dagen. Enstaka gånger lyckas man med att skrälla mot det bättre artikulerade laget, men vanligtvis innebär det ett respass direkt tillbaka till skolbänken eller taktiktavlan.
Det är detta som i mitt tycke gör Barcelona till det framgångsrika lag det just nu är. De ställer alla frågor som frågvisa små barn som motståndarna tvingas förhålla sig till under de matcher som spelas. De lyckas även upprätthålla en ström av frågor över hela matcher just för att de är Barcelona och tvingar hela lag att göra avkall på sin egen kompetens. Fokus från både tränare, spelare, media och åskådare hamnar allt som oftast på hur motståndarlaget ska tackla Barcas offensiv, i vilken mån det ska ska punktmarkera Messi och inte bara om, utan med hur många spelare.
De flesta lag försöker hitta svaren på frågorna likt en bakfull eller neurotisk person som ständigt förhåller sig till gårdagen eller försöka komma billigt undan de stora förlustsiffrorna. Lag och tränare som slutar definiera sina egna frågor är dömda att vara förlorare i slutändan. De tappar initiativet och är enkla byten. Det finns även de som kommer undan med invanda och uppenbara frågeställningar på grund av slarv och ouppmärksamhet eller till och med genom en skänk från domaren.
Fotboll är dock ett aktivt språk som kräver sin delaktighet och närvaro i det som sker och utspelar sig på fotbollsplanen. Den innehåller ofta naiva imperativ som ”Skjut!” eller ”Passa!”, men det krävs mer än så.
Fotbollsmatcher definieras av ömsesidiga initiativ eller brist på detsamma som tillsammans sammanfattar den dialektik som för mig är den fotboll jag älskar. Utan de smart ställda frågorna är fotbollen död och begraven och vi kan lika gärna nöja oss med ett bollplank.
