Vart tog ni vägen? Ni stora spelfördelare
Europamästerskapen i fotboll år 2000 i Belgien/Holland. Jag var 15 år, efter matcherna sprang jag och min bror ut och spelade fotboll på våran baksida in på små timmarna, livet lekte. E-Type hade gjort den officiella EM-låten - Campione 2000, och på invigningen färdades han runt planen efter löparbanorna på en slags rullande scen och framförde sin låt till dom ungefär 50.000 personerna på plats. Campione ekade ut och jag tyckte att melodin var helt ok då, senare under turneringen hördes även stora delar av publiken i olika matcher skadera refrängen när deras lag tagit ledningen eller vunnit.
Eindhoven (Holland). 12 Juni 2000
I matchen mellan England och Portugal förälskade jag mig i en spelare. Det man kommer ihåg mest av allt från den matchen är Figos långskott i krysset bakom en chanslös David Seaman i Englands mål. Snacka om balja. Det som utspelade sig var intressant, England tog snabbt ledningen med 2-0, Beckham briljerade med sina inlägg, full av revanchlusta efter det snöpliga avslutet i Världsmästerskapen två år tidigare. Allt var frid och fröjd för Engelskmännen.
Portugal hade ett riktigt bra lag det året och spelade turneringens bästa fotboll i några matcher, i just den här matchen hamnade man som sagt tidigt i underläge, hur reagerade då Portugal? Jo, Fernando Couto, vid den tiden i Lazio skrek och gestikulerade vilt vid 1-0 och på något vis kändes det som att det var Portugals match redan då, dem spelade ett bländande kortpassningsspel med mycket rörelse och sedan hade dom en spindel i nätet som enligt mig vände den matchen: Manuel Rui Costa.
Rui Costa var den spelartypen som jag förälskade mig i, han var inte särskilt snabb och spektakulär , inget för en fotbollsälskande tonåring kanske men jag såg genialiteten i hans spel. Rui Costa dominerade planen, när han hade bollen kom det hela tiden riktiga kvalitets passningar, och det var också han som låg bakom kvitteringen efter Figos kanon till 1-2, efter lite kombinationsspel till höger vid offensivt straffområde skickade han in ett stenhårt flackt inlägg som prickade pannan på Pinto, 2-2. Engelskmännen såg riktigt skräckslagna ut och Portugal, framför allt Rui Costa fortsatte att dominera matchen. 3-2 kommer i mitten av andra halvlek ännu en gång efter en fullständigt briljant passning av Rui Costa fram till Nuno Gomes.
Under hela matchen straffar Rui Costa engelskmännen, med sitt smarta spel och förmågan att passa på ett tillslag. Rui Costa inledde sin karriär 1990 i det Portugisiska laget AD Fate och avslutade karriären i Benfica 2008. "El Mago" var förövrigt en tongivande spelare i Fiorentina i flera år och tillsammans med Batistuta satte han skräck i konkurerande lag, efter det bar det av till Milan men dem valde att satsa på en helt annan spelare, en ung kille från Syd Amerika, Kaka. Matchen mot England har gått till historien som en av dom bästa matcherna genom tiderna.
Sommaren 2003, Barcelona (Spanien)
Det rådde Ronaldinho feber i Europa och världen vid den tiden. Brassen hade några år tidigare värvats till franska PSG till mångas förvånade blickar. I Barcelona vid den tiden fanns det en spelare som jag beundrade något oerhört, han hette Juan Roman Riquelme.
Riquelme växte upp med en fattig familj i Buenos Aires, Argentina. Tidigt var fotboll hans största intresse som för så många andra Argentinska barn. Hans fotbollskarriär tog fart ordentligt redan 1995, då hade både Boca Juniors och River Plate fått upp ögonen för den talangfulle mittfältaren i Argentino Juniors. Riquelme var då redan ett hängivet fan till Boca Juniors sedan barnsben, så valet blev inte svårt för honom. Han levde sin dröm och för nästan exakt 15 år sedan i november 1996 debuterade han i Boca's A-lag. Två veckor senare hade han också gjort sitt första mål för klubben i sitt hjärta och livet lekte. Han firade stora framgångar i Boca under flera år, 1997 debuterade han i landslaget. Fem år senare var en hel drös med Europeiska storklubbar intresserade av honom.
Då hände det som inte ska få hända, hans bror Cristian Riquelme blev kidnappad i Buenos Aires och kidnapparna krävde en stor lösensumma för att släppa honom. Juan Roman Riquelme betalade och hans bror släpptes. Just innan kidnappningen ägde rum hade Riquelme skrivit på för den europeiska storklubben Barcelona. Pressen målade upp Riquelme som den spelare som skulle frälsa Barcelona vid den tidpunkten, han skulle föra dem tillbaka upp till den absoluta toppen. Det skulle visa sig vara fel.
Tiden i Barcelona blev katastrofal för Argentinaren. Luis Van Gaal som var tränare i klubben vid den tiden kallade honom för en politisk värvning och spelade medvetet honom på fel position, ute på kanten där Riquelme inte fick ut mycket av sitt spel.
Riquelme fick lämna Barcelona i och med värvningen av Ronaldinho ett år senare, Barcelona hade överskridit sin kvot av icke EU spelare när Ronaldinho skulle ansluta och Riquelme offrades. Det blev ett lån till Villareal. Riquelme glömmer nog helst sin tid i Barcelona även om han ibland stod för totalt bländande spel med passningar som inte såg ut att komma ifrån den här världen.
Luis Van Gaal kanske inte såg potentialen i att ha en spelare som Riquelme vid den tidpunken, han kanske inte passade in i holländarens sätt att tänka fotboll, jag däremot fullkommligt avgudade Riquelme och definerade fotboll med Riquelmes sätt att spela spelet på. Det var inte många som lyckades ta bollen av honom, han var smartare än de flesta och ibland fantiserade jag om att Riquelme måste se en fotbollsmatch från sitt eget perspektiv i sin egen värld. Inte många i världen varken innan eller efter Riquelme har besuttit sådana kvalitéer.
Riquelme kunde ensam gå in och dominera sönder ett lag, hade han bollen växte hans lagkamrater flera storlekar och kunde koncentrera sig på sina löpningar eller bara söka upp honom för ett väggspel. Vetskapen om att Riquelme kunde utföra totalt oförutsedda händelser på planen, saker som för oss åskådare såg obegripligt ut i början för att sedan få oss att brista ut i ett stort “AHAAA!“.
Real Madrid – Villareal 3-3, Zinedine Zidanes avskedsmatch, Santiago Bernabeu, maj 2006.
Zinedine Zidane skulle avtackas i sin sista match för den spanska storklubben, i motståndarlaget i gult är Riquelme med från start. Matchen skulle bli en rolig historia, bländande spel och Zidane får avsluta på hemmaplan med ett mål också. Matchens lirare var dock Riquelme som hade lekstuga med stjärnorna i Real Madrid under vissa perioder. Han blandade tekniska nummer med genomskärare som skar djupa sår i Real Madrid, han överlistade också Casillas i slutet men hans kanonskott tog i stolpen. Efter matchen bytte Zidane och Riquelme tröja, Zidane åkte efter det till Tyskland och skallade Materazzi i finalen och avslutade karriären på sämsta möjliga sätt, med en förlust i finalen. Och Riquelme? Jo han åkte dit också. Men framgångarna uteblev även för honom.
Den missade Champions Leauge finalen
Arsenal var sista hindret för Villareal på vägen till finalen, i slutminutrarna får också Villareal straff, Riquelme stegar fram..
Inför en fanatisk hemmapublik missade han, eller Jens Lehman i Arsenals mål gjorde en fantom räddning och Riquelme tog det hela väldigt hårt. Han kunde ha fört sitt Villareal till klubbens största framgång någonsin genom en Champions Leauge final, allt avgjordes på den där straffen. Trots att Villareals supportrar redan samma natt samlades utanför Riquelmes bostad och hyllade honom, visade att dom förlät honom och bara älskade honom, den lata magikern. Riquelme kunde inte komma över det. Han flyttade hem till Argentina och Boca Juniors efter säsongen. Riquelme fick tillbaka glädjen för fotbollen och spelade en tongivande roll för klubben.
Riquelme måste beskrivas som en av dom största spelfördelarna och fotbollstänkarna i historien. En karriär som mestadels bestått av motgångar, slutade där den en gång tog fart på allvar. I klubben närmast hjärtat hos El Ultimo Numero 10.
Betydelsen av En spelfördelare/lag
Ett perfekt exempel på när ett maskineri kan haverera är Spanien under 2000-talets början.
Under och före Em 2000 var Spanien en av favortierna att ta hem titeln. Spanien led dock fruktansvärt i turneringen. I min mening på grund av att spelarna i truppen var väldigt olika, Camacho visste inte riktigt hur han skulle förmå sitt lag att spela? Vem skulle hålla i taktpinnen? Det fanns många självutnämnda ledare, bland annat Barcelona kaptenen Guardiola som var spelfördelare a la Xavi. Där fanns Gaizka Mendieta som firade stora framgångar för Valencia i både La Liga och Champions Leauge. Fernando Hierro, stor ledare för Real Madrid, en defensiv mittfältare som gillade att styra spelet, i slutet av karriären användes han dock mest som mittback. Dessa tre spelare representerade var sin klubb där de betracktades som gudar, samtidigt representerade var och en av dom tre helt skilda spelstilar.
Guardiola i sitt Barcelona där han styrde spelet med sina patenterade passningar, mest i sidled och mycket på ett tillslag. Dagens Xavi har förmodligen lärt sig allt han kan av Guardiola.
Mendieta var något helt annat, i Valencia låg han bakom deras främsta vapen vid den tidpunkten – kontringarna. När han fick bollen sattes spelet igång blixtsnabbt och rakt mot mål, raka motsatsen av Guardiolas filosofi.
Hierro styrde i huvudstaden och var den självklara ledaren där tillsammans med argentinaren Redondo och uppstickaren Raul.
Även spelfördelande Valeron från den forna storklubben Deportivo La Coruna fanns med i bilden.
När dessa fyra stora ledare skulle spela tillsammans led laget och det rådde fullkommlig förvirring ibland då Guardiola spelade i sidled och lugnade ner spelet. I nästa stund får Mendieta bollen och försöker starta en kontring som i klubblaget. Spanien körde fast, en förlust mot Norge i gruppspelet noterades också i bara farten. Trots stort bollinnehav lyckades aldrig stjärnorna få hål på norrmännen. Lag bör byggas kring en spelfördelare med förmågor som resten av laget skall anpassa sig efter. Spanien lärde sig detta under senare år då Barcelonas spel kopierades även till landslaget, stora spelare som Xabi Alonso, David Silva, Cesc Fabregas och Marcos Senna fick anpassa sitt spel efter "Barca-modellen" med Xavi som den stora kreatören. Det har lett till både EM och VM-guld sedan dess.
Spelfördelare i Lazio på 2000-talet
Sven-Göran Eriksson visste snabbt att han ville ha Argentinaren Juan Sebastian Veron (Då i Parma) till klubben när han tog över som tränare i slutet av 1990-talet. Veron var en spelare som använde ett tillslag oftast, en spelare att bygga ett lag runt och det perfekta komplimentet till offensive tjecken Pavel Nedved. Veron var inte särskilt snabb, hans största tillgångar var just passningsspelet och en ytterst känslig högerfot. Veron ledde Lazio till ligaseger 1999/2000 och när han sedan såldes försvann spelfördelaren som Lazio så desperat behövde. Tilltänkte ersättaren Gaizka Mendieta kunde aldrig axla Verons roll när han anlände från Valencia. I en match där Juventus slogs tillbaka med 4-1 på Olimpico i böjan av 2000-talet finns en sekvens (som jag fick leta ihjäl mig för att hitta igen) som föranleder 3-1 målet där Veron visar vad en spelfödelare kan betyda för sitt lag. Videon kommer längre ner och det är ren och skär fotbollsporr. Veron och Simeone startar en kontring på ett vis som inte finns idag, dagens spelare hade inte ens kommit på tanken att spela så smart som Veron gör i det läget, rekomenderas starkt att ni ser den sekvensen. Dagens spelare kanske hade vänt upp direkt, lagt ut på en framstormande ytterback för att sedan spela hem och lugna ner spelet. Veron visar vad det kan betyda att inte vara boll-kåt i alla lägen.
När Fabio Liverani köptes in till Lazio fick laget tillbaka lite av det som försvunnit i och med Verons flytt till Manchester. Liverani kritiserades mycket i början av Lazios fans, då bilder efter Romas ligavist 2001 visade hur Liverani festade och firade. Liverani visade dock på planen att han var att räkna med. Med ett passningsspel som påminnde mycket om Verons: enkelt, oftast på ett tillslag och genialiskt för det mesta. Liverani kunde också springa i djupled och avsluta anfall själv, även frisparkar var ett dödligt vapen när Liverani fanns på planen. När Milan slogs tillbaka med 4-0 i Italienska Cupen för ett antal år sedan var Liverani den stora kreatören. Liverani var under tidpunkten en underskattad spelare.
Dagens spelfördelare Cristian Ledesma kan enligt mig inte mäta sig med dessa två vad gäller spelfördelar-egenskaper.
Dagens spelfördelare
Det finns såklart spelfördelare i dagens fotboll också men jag tycker att dessa saknar den där magin som bland annat Riquelme och Rui Costa besatt och bidrog med. En sorts magi och överintelligens som inte finns där idag, kanske är det de höga tempot i dagens fotboll? Eller så tränas inte spelare på samma sätt längre, det finns kanske en annan mentalitet? De flesta av dagens spelfördelare håller till mycket längre ner i banan än vad till exempel Riquelme och Veron gjorde. Visst finns det geniala spelare nu också men de flesta är all around spelare så som moderna Özil, fantastiske Xavi och De Rossi samt Aqulani som ska föreställa någonslags motorer för sina respektive lag. Sneijder, Xavi, Silva och Pirlo är väl dem som är närmast den gamla skolans spelfördelare, ett utdöende släkte, tyvärr.
Var tog ni vägen?
Galleri:
England – Portugal 2-3
http://www.youtube.com/watch?v=GgaT8DoOk6Q
Riquelmes straffmiss
http://www.youtube.com/watch?v=3XLKoM-Dp5Q
Riquelme vs Madrid (Zidanes avskedsmatch)
http://www.youtube.com/watch?v=2sxw4Gez4RY
Riquelme i Barcelona
http://www.youtube.com/watch?v=8PCXH1dKEFg
Liverani vs Milan
http://www.youtube.com/watch?v=c2vZ1nTRObc
Veron show vs Juventus
http://www.dailymotion.com/video/x4hhqe_lazio-4-1-juventus_sport
Rui Costas bästa passningar
http://www.youtube.com/watch?v=olGr1gM2fJk
Fotbollsporr – Riquelme
http://www.youtube.com/watch?v=Vibw6k7S9PA
Fifas man of the match i 6-0 krossen mot Serbien VM 2006
http://www.youtube.com/watch?v=rBh7PabZmUc
