Älskade Lazio...
Lyckan vid framgång är så enormt mycket större än smärtan vid nederlag. I dag fick alla laziali världen över uppleva alla sidor av att vara supporter för SS Lazio. Smärtan, euforin, kärleken, ångesten.
Matchminut 64. Gonzal Higuain gör sitt andra mål för kvällen och plötsligt står det 2-2 och Napoli ska spela med en man mer i mer än 25 minuter. Jag tar fjärkontrollen, byter kanal, sänker ljudet helt på TV:n och klickar fram ett word-dokument på datorn. Det är det bästa sättet jag kan avreagera mig från det som pågår. Lazio kommer missa Champions League. Lazio har gjort en fantastisk halvlek, en fantastisk säsong, men under tio minuter i andra halvlek gör man två misstag, får ett rött kort och är nära att släppa in tre mål i baken. Orden som jag skriver på datorn kommer av sig själva och är uppenbara. Lazio kan inte gå till Champions League. Jag skriver ner min kärlek till Lazio och hatet för att jag älskar dem så mycket. Jag försöker sätta ord på smärtan som går igenom min kropp. Jag hinner skriva två stycken. Jag går in på livescore för att ”kolla läget”. Jag ser att Ghoulam har fått rött kort. Jag zappar tillbaka och ser att Higuain just ska skjuta en straff. Min darriga hand tar tag i fjärkontrollen och stänger av TV:n.
Jag går till köket, tar ett glas vatten. Känner hur svetten rinner ner för min panna. Just den här dagen har jag valt att ha på mig en Laziotröja på en matchdag för första gången på sex år. Jag blir förbannad på mig själv för mitt val. Det är mitt fel att Napoli har vänt till 3-2. Jag sätter på TV:n igen och ser att det fortfarande står 2-2. Ett litet hopp tänds inom mig. Smärtan är fortfarande påtaglig och svetten fortsätter att rinna. Jag ser hur nyss inbytte Miroslav Klose glidtacklar perfekt och vinner bollen på egen planhalva. Legendaren Cristian Ledesma får tag i den och snabbt som blixten för han den framåt. En glidtackling av Maggio senare kommer Onazi helt fri med Andujar, och nigerianen gör inget misstag. Lazio leder med 3-2. Smärtan försvinner. Det är över. Lazio kommer spela i Champions League. Jag står upp nu och kan inte förstå vad jag ser framför mig. Jag kan inte förstå att Onazi har gjort mål. Jag kan inte för allt i världen förstå att mitt Lazio kommer kvala till Champions League om några månader.
Miroslav Klose sätter sedan dit 4-2 efter ett fantastiskt inlägg av Ledesma. Jag väntar på att domare Rocchi ska blåsa av matchen. Jag reser mig upp, tittar på tröjan på bröstet, kysser klubbmärket och ser hur spelarna och ledarna står uppradade längs sidlinjen. Tränare Stefano Pioli håller om Edson Braafheid. De båda har världens största leende på läpparna. Jag hör hur Vola Lazio Vola ekar hela vägen till Sverige.
Den här säsongen har varit bland det mäktigaste jag varit med om. Vi har fått uppleva enorma framgångar, fantastiska prestationer och ännu större vinster. Vi har varit i himlen och vänt. Vi har nosat på Champions League hela säsongen och nu är vi äntligen där. Jag vill tacka varenda en spelare för att de hart gett mig det här minnet. Jag vill tacka Marchetti för att han är en sjuhelsikes vinnare. Jag vill tacka de Vrij för att han har fått oss att se en bit av det förflutna, en bit av Alessandro Nesta, igen. Jag vill tacka Dusan Basta för att han varit en klippa när alla andra svajat runt omkring honom. Jag vill tacka en sådan som Danilo Cataldi för att ha gett oss hopp om en framtida bandiera igen. Jag vill tacka Marco Parolo för varje löpning han tagit, trots att han tog ett rött kort i dag. Jag vill även tacka Ledesma för hans tid i klubben. Aldrig ett klagomål, alltid hjärta för klubbmärket. Jag vill tacka Felipe Anderson för att ha suddat ut Maurito Zarate ur våra minnen för alltid. Jag vill tacka Antonio Candreva för varje droppe svett han fällt för vår tröja. Jag vill tacka Miroslav Klose för att han existerar. Jag vill tacka Stefano Pioli för att ha gett varje laziali något att förenas kring. Jag vill även tacka Claudio Lotito för den briljanta mercaton. Men framförallt vill jag tacka dig, SS Lazio. Tack för att du existerar. Tack för att du gjort den senaste säsongen till en av de bästa någonsin.
