Ärret som aldrig kommer läka
Danilo Cataldi har det senaste året tagit så pass stora kliv som fotbollsspelare att laziali världen över börjat drömma om en bandiera igen. Men hand i hand med dessa drömmar finns ett ärr som aldrig kommer läka.
Gå och fråga tusen Laziosupportrar om vilken den värsta dagen i deras supporterliv är så kommer nästan alla svara 31 augusti 2002. Den dagen har lämnat ett så pass stort hål efter sig att det aldrig kommer kunna fyllas. Den dagen vill man helst av allt bara radera ur minnet och aldrig tänka på igen. Om möjligheten fanns skulle man mer än gärna spola tillbaka till den dagen och få allting ogjort. För det var dagen då vårt hjärta lämnade oss. Det var dagen då Alessandro Nesta tog sitt pick och pack och med gråten i halsen satte sig på flyget till Milano för att rädda klubben i sitt hjärta från en finansiell härdsmälta.
I dag ser vi Danilo Cataldi dominera på mittfältet. Med sin dynamik och taktiska skicklighet har han tagit enorma steg i sin utveckling som fotbollsspelare. Han har utvecklats på alla plan och står i dag på glänt till att bli en startspelare i Lazio. Han är kanske inte lika bra som Marco Parolo. Han är kanske inte lika klok som Lucas Biglia, och han är kanske inte en lika stor talang som Sergej Milinkovic-Savic. Men han är en Lazioprodukt. Det väger mer än alla tre ovanstående faktorer. Samtidigt som man ser Danilo Cataldi röra sig elegant över planen så kan man inte undgå att återigen få upp hoppet om en framtida bandiera. Man ser bilden framför sig hur Danilo kliver in på ett kokande Olimpico med tio spelare bakom sig och leder laget i sitt hjärta. Men samtidigt som bilderna rullar i huvudet och leendet blir allt större så finns det en enorm skepsis hos varje laziale.
Dagen då Alessandro Nesta lämnade är fruktansvärd. Det tog fem år innan man som laziale ens hade vågat hoppas få uppleva någon som Nesta igen. Någon som hade ett ljusblått hjärta sedan barnsben. 2007 öppnade Laziosupportrarna upp sina hjärtan för Lorenzo De Silvestri. Man drömde tillbaka till tiden då Nesta var supportrarnas förlänga arm på planen. Man hoppades att Lolo De Silvestri skulle bli samma sak, men en schweizare vid namn Stephen Lichtsteiner petade De Silvestri och i samma veva hamnade han i onåd hos en viss president vid namn Claudio Lotito. Och alla vet att man aldrig ska hamna i onåd hos Lotito. Några månader senare spelade Lorenzo De Silvestri fotboll i Fiorentinas lila tröja och plötsligt hade supportrarnas hjärtan krossats igen.
Sedan den dagen har flera stora talanger varit nära att ta klivet upp i seniorlaget. Vi har sett Ettore Mendicino lyftas till skyarna för att sedan kraschlanda. Antonio Rozzi fick hoppa in i några matcher men tynar nu bort i de lägre seriesystemen. Luca Crecco finns det fortfarande hopp för men utvecklingskurvan har inte varit den önskade. Men Danilo Cataldi är annorlunda. Redan förra året såg man att han kunde bli något. Han har potentialen att bli en framtida stjärnmittfältare i både klubblag och landslag. Nu är det dags att öppna porten för drömmarna igen. Det är dags att återigen hoppas på supportrarnas förlänga arm. Danilo Cataldis utveckling det senaste året har tillåtit oss att drömma om en bandiera igen, men för säkerhetsskull öppnar vi inte våra hjärtan helt. Den 31 augusti 2002 har satt ett alldeles för stort ärr hos oss för att vi någonsin ska göra det igen. Dock fortsätter vi att drömma om Danilo Cataldi som vår nya frälsare och vårt hjärta på planen. Och vem vet, kanske vi tittar på Derby Della Capitale någon gång i början av 2030-talet och ser en viss mittfältare med en kaptensbindel runt armen och med namnet Cataldi på ryggen.
