Årskrönika säsongen 2020/2021
Ett Lazio som siktade på att toppa forna stordåd landa en bit från mål. Med Inzaghi försvunnen från rodret väntar ett sliding doors-ögonblick.
Tre saker som avgjorde säsongen
Lazios säsong var redan på förhand drabbad av corona-pandemin. En skralare kassa på grund av uteblivna biljettintäkter var en starkt bidragande orsak till att många klubbar runtom i Europa inte kunde spendera fantasisummor på transfermarknaden. Trots detta slog Lazio transferrekord under Lotito-eran när man i runda tal spenderade €20 miljoner på Vedat Muriqi, och Mohammed Fares för cirka €10 miljoner. I övrigt anslöt Pepe Reina, Wesley Hoedt, Akpa Akpro, Escalante och Andreas Pereira.
Det går inte att utvärdera årets säsong utan att nämna förra årets Mercato. Trots att spelet såg fantastiskt ut fram till det långa speluppehållet under säsongen 2019/2020 var det hela tiden tydligt att Lazios trupp var tunn. Det talades om den stora rädslan för att Immobile eller Acerbi skulle skadas. Istället blev det tydligt när kaptenen Lulic försvann i en långtiddskada och lämnade ett tomrum efter sig som visat sig oväntat svårt att fylla. Detsamma kom senare att gälla Stefan Radu och Luiz Felipe, vars frånvaro blev smärtsamt tydliga. Lazio hade inte stärkt upp i defensiven på ett tillfredställande sätt, vilket inte minst oerhört svaga insatser från Patric vittnade om.
Att Pepe Reina både spelat mest och bäst av alla nyförvärv säger väldigt mycket om hur dålig förra årets mercato var. Ingen av de andra nyförvärven lyckades lämna ett avtryck. Även om de stundtals stod för stabila insatser var ingen av dem tillräckligt bra för att konkurrera om en plats i startelvan. Allra sämst var ironiskt nog Muriqi - av alla spelare i hela laget. Nåväl, Patric var väl ungefär lika dålig. Frågan är om pressen blev för stor för den reslige albanen, men lyckad var säsongen inte. För stunden rör rykten gällande att han antingen kommer att säljas eller lånas ut redan i sommar.
En ytterliga orsak till att säsongen inte gick enligt lagets målsättning var orutin. Eller som förre tränaren Delio Rossi sade: “när man efter många år når Champions League blir det lagets enda fokus. Ovana spelare som spelar mot Dortmund på tisdag spelar nästföljande match på lördag som om det var en träningsmatch… detta är skillnaden från stora klubbar.” Lazios ojämna spel med tät intervall mellan toppar och dalar kan mycket väl vara ett resultat av detta.
Den tredje orsaken till lagets misslyckade säsong är att Lazio har Serie A:s äldsta trupp. Detta hör givetvis ihop med Mercaton, med att Lazio inte föryngrat successivt under en längre period. Många gånger saknades energin från yngre, hungriga spelare som kunde komma in och bidra med kreativitet, energi och samtidigt samla på sig rutin - för att i det långa loppet kunna bli startspelare. I stil med Milinkovic-Savic för några år sedan. Detta har inte hänt och det gör mig livrädd. Se bara på Tottenham, som på kort tid gick från att spela Champions League-final till att - just det- stå för oerhörda toppar och dalar i en svängig och medioker säsong, med en åldrad och söndervittrad trupp.
Starkaste minnena
Att slutresultatet inte låg i linje med förhoppningarna tar inte bort ett gäng otroliga matcher. Starkast är vinsten mot Dortmund, bredvid derbyvinsten. Milan-vinsten smakade väldigt gott, men ägde rum i ett läge som kändes hyfsat uppgivet.
Årets lågpunkter var förlusterna mot Udinese, Verona och inte minst mot Fiorentina. Den sistnämnda innebar att kampen om en Champions League-plats definitivt var över, att såväl Inzaghi som en rad toppspelare skulle komma att riskera att lämna. Än så länge har bara Inzaghi lämnat, men rykten florerar redan om Luis Alberto och Milinkovic-Savic, för att inte nämna trotjänarna Lulic och Parolo.
Sammantaget var förlusten mot Fiorentina slutet av en era som skapat tro, hopp och stundtals förtvivlan. Framförallt en era som återigen fick oss Laziali att våga tro igen. Vad man än kan tycka om olika personer i klubben så kan ingen förneka det faktum att Lazio återigen blivit ett namn på människors läppar.
Framtiden - ett sliding doors-ögonblick som ännu inte skett
Valet av ny tränare spelar stor roll för vilket lag som helst. I dagsläget figurerar ungefär en miljard namn, men de mest frekvent nämnda är Sarri, Villas-Boas, Italiano, Gotti och Mihajlovic. I mina ögon är endast de tre förstnämnda intressanta, även om Sarri skulle innebära störst prestige. Det skulle kunna bidra till att skapa tro till en ny era, som skulle få oss fans och troligtvis även spelarna att våga fortsätta hoppas.
Sarri står sedan gammalt för en offensiv fotboll, inte helt olik Inzaghis. Skillnaden är att Sarri lyckats bygga starkare defensiver, men det är kanske inte så konstigt om man basar över klubbar med betydligt större medel än i Lazio. Och det är väl kanske där skon kring Sarri klämmer. En tränare som senaste åren tjänat €4-5 miljoner per säsong skulle behöva gå med på betydligt lägre lön och såväl en befintlig trupp som framtida värvningar, som är betydligt mindre stjärnspäckade än vad han vant sig vid. En misslyckad sejour i Lazio och namnet Sarri kanske försvinner för alltid. Frågan är vad Team Lottare skulle kunna locka med? Jerome Boateng? Skulle exakt bevisa min tes. Fortsättning lär följa.
Valet av tränare kommer att styra valet av nyförvärv. Centralt kommer att vara den nye tränarens förmåga att föryngra och samtidigt höja spelnivån - en känt svår konst som kräver både skicklighet, hårt arbete, tålamod och ett mått av tur. Etablerade nya värvningar måste direkt kunna ta en startplats, medan yngre förvärv måste ges tid.
Jag ville att Inzaghi skulle stanna, men det kan bli så att en ny tränare kommer att kunna skapa en förändring i laget som varit svårare om Lazio hade fortsatt köra i gamla hjulspår. Inzaghi har på senare tid inte heller varit mest förknippad med förändring eller föryngring, i ett lagbygge som lämnat ute såväl Armini och Moro. Men vad fasen: Immobile, Luis Alberto, Acerbi, Milinkovic-Savic, Leiva, Luiz Felipe, Strakosha. Alla är exempel på spelare som kom till klubben antingen utan självförtroende eller helt utan stjärnglans, men som alla är eller varit centrala byggstenar i Inzaghis lagbygge. Det är ingen slump att Acerbi, Immobile och Luis Alberto nu uttrycker sin största respekt för Inzaghi och beskriver honom som en fadersfigur.
Det är lätt att glömma, men innan Inzaghi bestod vår trupp spelare som Mauricio, Djordjevic, Cana, Libor Kozak, och Onazi. Vi var helt beroende av en fantastisk, men åldrad Miroslav Klose. Jag vill tacka Inzaghi från botten av mitt hjärta för alla dessa år. Det har varit en ära.
Nu blickar vi framåt och hoppas på bättre tider. De har fortfarande möjlighet att ske (och jag är väldigt glad att det inte var Lazio som fick Mourinho).
