Atalanta - Lazio 0-2: Campione
Rutin, råstyrka, mod och offervilja var receptet för att stoppa Atalantas framfart och ta ner Bergamo-laget på jorden igen. När allt skulle summeras efter denna sagolika kväll, så stod Lazio där med bucklan och lyfte den mot skyn. En välförtjänt sådan.
Matchen skulle snart börja och allt var som vanligt i Rom - när det vankas stormatcher. Det bråkas, det tjafsas och det skjuts tårgas. Innan avspark hade Laziosupportrar drabbat samman med poliser, Sinisa Mihajlovic som ville bevittna matchen hade även han drabbat samman med Laziofans och fångades på bild - allt var i princip som vanligt, ett smärre kaos.
Lazio hade mobiliserat allt man hade. På läktaren satt Claudio Lotito, med hakan upphöjd sneglade han nedåt planen och såg för stunden så där nonchalant och stolt ut på samma gång. En bit bort satt Igli Tare med vad jag förmodar var hans son, då den klar-blonda hårfärgen påminde skrämmande mycket om Iglis egen färg i yngre dagar.
Sergej Milinkovic-Savic kom ej till start, men i hans ögon kunde man ändå se en glöd innan matchen, serben gick fram och tillbaka, pratade med lagkamrater, dunkade dom över ryggen och såg ut som den ledaren Lazio behöver. Mer en General än en Sargent.
Matchen rullade så småningom igång, i det täta regnet och lätta dimman. Ett ofantlig tryck infann sig omgående. Det vrålades, det buades och det ekade så mycket att jag nästan kunde svära på att marken skakade hela vägen upp till Norrland.
Lazio inledde resolut. Joaquin Correa som sköt Lazio till den här finalen briljerade tidigt genom att vara så där äcklig för motståndarlagen som bara han kan vara, han vandrade ner i planen, trippade runt och var i princip omöjlig att ta bollen ifrån. Luis Alberto hjälpte honom när det behövdes, understödde honom när det behövdes och avlastade när det behövdes. Tillsammans var den här spansk-argentinska kombinationen en fröjd att skåda när det kommer till bollbehandling och att ge laget andrum.
I backlinjen så signalerades det omgående, eller rättare sagt en timme innan match, från Simone Inzaghis sida, att Lazio inte tänkte ge bort något gratis ikväll. Efter Wallace-gate kastade Inzaghi in vår brasilianska diamant Luiz Felipe från start och som han gjorde det. Brassen glidtacklade, läste spelet och offrade sig, precis som om han vore en italiensk mittbacks-ikon från en svunnen tid. Jag bugar inför den här insatsen av killen som för några år sedan spelade fotboll på Brasiliens bakgårdar.
Bastos var taggad. Bastos styrde ett skott i stolpen. Bastos offrade sig i momentet efter genom att utvidga sig till en mänsklig sköld och med kroppen den här gången, hindra bollen från att gå i mål. Råstyrka, offervilja och mod. Bastos blev het och såg det som nödvändigt att kapa Atalantaspelare på löpande band - vilket tillslut renderade i att han visades det gula kortet.
Simone Inzaghi är allergisk mot gula kort och jag kan nästan svära på att bara under tiden som domaren fipplade ut det ur sin ficka, så hade Inzaghi pekat på Stefan Radu och sagt åt honom att börja värma upp. Här ska inte lämnas något åt slumpen.
Atalanta var Atalanta, under 60 minuter, men dom hade inte fått det tveksamma nöjet att möta den här sidan av Lazio innan. Lazios rutin och det faktum att man är en storklubb på ett helt annat sätt än Atalanta skar rakt igenom det smått fantastiska lagbygget Gasperini fått ihop. Ilicic, Gomez och Zapata gavs inte en tum och allt medan resterande lagkamrater började agera mer och mer ängsligt ju längre matchen gick. Finalnerverna började slå in.
Backlinjen i Atalanta slog bort bollar i ren panik, mittfältets passningar var ofta för lösa eller för hårda. I det fallet att dom var okej, så sögs dom ändå in av Lucas Leiva eller Marco Parolo.
I stormens öga befann sig också Ciro Immobile, fast han syntes inte. Något stämmer inte med italienaren för stunden. Vissa stunder var det som att Lazio spelade med en man mindre och när man väl skymtade Immobile, då agerade han som en primavera-spelare. Hans touch svek honom, han fick inte iväg avsluten och tillslut kunde inte ens Simone Inzaghi blunda längre. Jag tror många satt med hjärtat i halsgropen när man Felipe Caicedo stod redo för inhopp i den 65:e minuten av rädsla för att han skulle byta ut Correa - som blivit bättre och bättre ju länge matchen pågått. En suck av lättnad spred sig när man kunde tyda nummer 17 på skylten som fjärdedomaren höll upp.
Ciro Immobile visste att han inte varit bra när han lunkade av planen. Det är förbannat sorgligt att han gått ner sig så djupt i den här svackan som han befinner sig i. Vad i hela fridens namn kan det vara?
En stund senare fick halvskadade Sergej Milinkovic-Savic göra entre till förmån för en kämpande Luis Alberto. Jag påpekade detta för min sambo, som satt på knäna mellan TV:n och soffan, och bytte blöja på vår son - ”Han kommer göra mål” var hennes enda kommentar. Hoppas - kontrade jag med.
En stund senare hade Lazio hörna och Lucas Leiva stegade fram för första gången i matchen och slog den hårt, inåt skruvad. Som gubben i lådan dök han då upp, den väldige serben och knoppade in bollen med huvudet. Efter det blir till synes helt svart för ögonen på honom och han springer och springer. Han ser galen ut. Han som blivit utvisad mot Chievo, utgått skadad efter 15 minuter i semifinalen mot Milan och detta inom loppet av en vecka. Han kan nu titulera sig odödlig för Laziosupportrar för hans namn kommer alltid att finnas inpräntat i historieböckerna.
En annan som också kan titulera sig odödlig är Joaquin Correa som var matchens gigant. Argentinaren kombinerade med sin radarpartner Felipe Caicedo sig fram till ett friläge som kunde och borde betytt 2-0 till Lazio, men Atalantas målvakt fick ut en arm när han räddade. Både Caicedo och Correa tog sig för pannorna i frustration.
Några minuter senare var det återigen radarparet som var framme. Caicedo rens(passar) en boll som Correa uppfattar och samlar den energin som finns kvar i kroppen, koncentrerar allt ner till benen och sätter av i en löpning för att komma först på bollen. Han tittar upp och inser att han är helt ensam, det finns inte en medspelare i sikte.
Han drabbas inte av panik, han drabbas inte av ängslighet eller trötthet. Han går först förbi Atalantaspelaren, sedan drar han förbi målvakten med en dribbling och sedan avlossar han skottet som bara ska in. Bolljäveln ska in. Bucklan ska stanna i Rom. Resten är nu bara eufori och historia.
Grattis till laget, till Simone Inzaghi, till alla ni svenska Laziofans som faktiskt kom in på arenan - trots alla uttalade förbud osv. Nu kan vi ta sommarlov med ett bättre mående än vad vi hade för någon vecka sedan.
FORZA LAZIO
