Att befria en klubb
Att organisera sig för att få en ifrågasatt tränare eller till och med en spelare sparkad respektive såld är inget ovanligt, men att avsätta en klubbpresident? Laziali verkar iallafall bestämda på sin sak.
Matchen mot Sassuolo är på förhand en match där huvudstadslaget Lazio i behov av upprättelse ska möta ett bottenstridskämpande Sassuolo. Men matchen handlar ändå mer om supportrarnas ambition om och protest för att befria klubben från president Claudio Lotito. Rörelsen ”Libera La Lazio” har spridit sig på sociala medier och namnunderskrifter har haglat in i syfte att skickas till Lotitos samarbetspartners. Efter bara några dagar uppgick siffran till över 10000 underskrifter. En marsch ska anordnas inför matchen mot Sassuolo och ett tifo ska meddela budskapet: Lotito ska tvingas bort från Lazio.
Det pratas om att publiken efter matchen ska fortsatt protestera med sin frånvaro på Olimpico i syfte att ”svälta ut” Lotito. Kritiken mot Lotito har med rätta varit hård efter flertalet kontroverser, besvikelser och i många fall tomma löften. Men den här krönikan har inte som främsta syfte att rada upp dessa skiljaktligheter utan vill istället ta fasta på saken i sig. Att som supportrar vilja befria sin klubb. Det är nämligen den känslan som oftast råder bland supportrar överlag.
Lazialis största kritik mot Lotito är att han uppfattas som en man som endast styr Lazio för sina personliga syften och att han egentligen struntar fullkomligt i klubben och dess supportrar. Lotitos agerande ger dem i många avseenden rätt. Men frågan är vilken president som inte drar personlig fördel av att ratta en fotbollsklubb?
Skillnaden är i mångt och mycket hur man gör det. När Della Valle står på Artemio Franchi och folkligt klappar i takt med klubbhymnen och när De Laurentis populistiskt orkestrerar ett finbesök från klubbikonen Maradona, sitter Lotito nonchalant och till synes ointresserad på sin stol på Olimpico. Bredvid sig har han i regel den ifrågasatte sportchefen Igli Tare och stirrar rakt fram. De båda ses sällan prata med varandra och ser närmast oberörda ut. Iband ser man Lotitos läppar röra sig utan respons från Tare. Kanske för att han inte förväntas svara eller att det som Lotito säger är fullständigt obegripligt eller knappt värt att besvara?
Det stora felet som Lotito har gjort är att han distanserat sig från den viktiga roll han har för Lazio. Han har som klubbpresident ett ansvar att tillsammans med tränare och spelare agera likt drömvävareför att nära supportrarnas drömmar om att något annat är möjligt. Att medelmåttighetens och besvikelsens bojor snart ska slås sönder. Oavsett om det handlar om en hotande bottenstrid eller ambitioner om Europaspel är detta samspel avgörande för en klubb. I frånvaron av detta kan det komma att bi en klubbs största mentala fängelse, att det inte finns någon anledning att drömma eller hoppas.
Tiil skillnad från sina ovan nämnda kollegor har istället Lotito närmast patologiskt gjort allt för att inte ingå i detta band eller öka sin popularitet. Avståndet mellan vad som sägs och vad supportrarna ser hända är avgrundsdjup. Att hålla drömmen vid liv för supportrarna oavsett förutsättningar är en klubbpresidents ansvar och det är där Lotitos största brister ligger.
Lotito har under sin tid i Lazio närmast uppträtt som Marvel-skurken Blob, vars superkraft tillåter honom att absorbera allt som kastas/skjuts emot honom och istället kroppsligt svälla. Han är i stort sett oförmögen att känna smärta och hans hud går inte att komma igenom. Blob går sin egen väg och hans arrogans och envishet tycks bara växa med all kritik och allt motstånd som kommer i hans väg.
Ungefär så upplever jag att det är med Lotito. Han har fortsatt hävdat storheten i sitt projekt och avfärdat all typ av kritik som nonsens och illojalitet. Kritiken tycks bara ha fått honom att mer envetet hävda att det är han och inte fansen som har rätt att bestämma över Lazio. Bristen på självkritik är oftast total. Frågan är då vilken möjlighet som laziali har att lyckas med sin strävan att bli av med Lotito. Riskerar protesterna att enbart skada klubbens rykte ytterligare och störa lagets och Rejas arbete? Vad vet vi om det där andra som vi så gärna vill se ersätta Lotito?
Ibland kan det vara supportrars enda sätt att befria sin klubb genom att på egen hand fortsatt nära drömmen om att något annat är möjligt. Att söndag efter söndag fortsatt följa och stötta sitt lag för att drömma och hoppas. Om vi slutar att göra det, vad finns då kvar? En ensam klubb slagen i bojor i hopplöshetens torn.
