Del 1: Dokument om Simone Inzaghi

Ingen Lazio-supporter ifrågasätter hans agenda och vad han hjärna slår för. Han har vunnit och förlorat med klubben som han älskar, både som spelare och nu som tränare, från Primavera-laget i över 6 år till nu som ansvarig tränare i den klubb som han så uppenbart älskar. Som spelare var han också med när Lazio, under Sven-Göran Erikssons ledning, tog klubbens första Serie A titel på väldigt länge under säsongen 1999/2000. Han har inget att bevisa när det kommer till dessa saker. Killen som

Här är historien om Inzaghis tid som tränare för Lazio.

***

Stefano Pioli (2014-2016) hade fram till den där svackan och negativa perioden ingjutit en harmoni och glädje i laget som vi supportrar var tvungna att tänka långt tillbaka för att kunna påminnas om. Han ledde Lazio till ett Champions League kval efter en direkt avgörande match mot Napoli, i Neapel. En match som Lazio lyckades vinna med 4-2. Under den här säsongen hade han även introducerat en spelare vars blotta namn gav försvarare och tränare i Serie A skrämselhicka.
Felipe Anderson menar jag givetvis och för er som förträngt, glömt eller inte vill komma ihåg. Efter att Lazio slagit Sampdoria på hemmaplan med 3-0 under hösten 2015 så sa Sinisa Mihajlovic - dåvarande tränare för Sampdoria följande: ”Det var som att dom hade Cristiano Ronaldo i sitt lag”. Anderson följde upp den insatsen med att skära som ett rakblad genom en vinröd geléklump innan han tvingades byta på grund av skada. Resterande kommer ni nog ihåg, det togs bland annat en berömd ”selfie” i den matchen om jag inte missminner mig.

Laget fortsatte allt som oftast att dansa den säsongen och efter segrarna brukade Pioli samla laget och få både spelare och ledare att gemensamt ta ton till ”Vola Lazio Vola” - för att visa sin uppskattning gentemot den långa och mäktiga historien som klubben bär, den skulle respekteras. Spelarna skulle uppskatta och älska klubben, spelarna ska vilja offra sig för Lazio och bli ett med supportrarna som vecka efter vecka står på läktarna och sjunger samma sång.

Sångerna upphörde
Året därpå var det inte längre harmoni i Lazio under Pioli. Ett omgående uttåg ur Champions League kvalet mot Bayern Leverkusen. En Keita Balde som ville bråka sig bort och fans som var missnöjda med uteblivna värvningar och en helhjärtad satsning nu när man tagit den så åtråvärda 3:e platsen i ligan, före klubbar som t.ex. Napoli med Gonzalo Higuain i spetsen.

Något hände som fick Lazio att gå in i en mörk period. Lagkaptenen Biglia grät efter förluster som jag nämnde ovan, Antonio Candreva surade över att inte han var lagkapten istället för argentinaren. Felipe Andersons pappa satt fängslad och nådastöten blev när Pioli, söndagen den 3 april 2016 såg sitt Lazio bli överkörda i derbyt med 1-4.

Domen kom blixtsnabbt, Lotito avskedade Pioli omgående.

Inzaghi hoppar in, på sin 40-års dag
Eftersom att Simone Inzaghi redan var anställd som tränare för primaveralaget var valet lätt för Lotito. Inzaghi skulle få det finaste uppdraget en människa som honom kan få, nämligen att helt få ansvar över klubben han älskar.
Det återstod ungefär 2 månader av säsongen när han för första gången tog bilen ut till Formello för att leda sin första träning för A-laget. Till pressen berättade han lyckligt att han på dagen faktiskt fyllde 40 år och han kunde inte tänka sig en bättre present samtidigt som han uttryckte: ”Jag är redo”

Simone ärvde där och då ett trasigt lag fullt av inre och yttre stridigheter. Han gjorde det enda han kunde göra, nämligen att inte försöka sig på några konster som att ändra om ett helt spelsystem eller genomföra andra större taktiska förändringar. Han försökte lugna spelarna och ge dom tillbaka glädjen.
På dom sju matcherna han fick på sig så lyckades han vinna fyra av dom, mest meriterande var segern med 2-0 mot Inter innan det skulle bli dags för honom att lämna för Claudio Lotitos andra klubb Salernitana i Serie B.

Marcelo Bielsa, den galna.
Det ter sig ganska konstigt att Marcelo Bielsa faktiskt innehar en plats i historieböckerna i vår kära klubb. Officiellt var han tränare för Lazio i 2 dygn under sommaren 2016.
Som i alla historier och berättelser som kommer från människors minnesbilder - så finns det två sidor av myntet. Ska man tro på ”Den Galna” så hade han kommit överens med Lazio om att klubben skulle värva sju stycken - för honom - föredragna spelare och dom skulle i sin tur infunnit sig på Formello för att kunna delta i hans väldigt intensiva försäsong i början av juli.

Några spelare hade dock inte dykt upp och Bielsa gav nu hans smeknamn ännu mer tyngd - han vägrade helt enkelt åka till Rom och infinna sig på sin nya arbetsplats.
Sakta började en viss panik sprida sig genom Lazio-lägret och när sedan huvudpersonen själv släppte ett brev till argentinsk media, skrivet och daterat den 7 juli 2016 i Rosario stod det snabbt klart att han inte skulle vara tränare för Lazio under 2016/2017.

Den då 60-åriga Bielsa redogjorde detaljerat i brevet att Lazio hade brutit sina löften till honom. Förutom dom sju nyförvärven som nämns ovan, hade han bett Lazio att göra sig av med hela 18 spelare, något som inte heller hade uppfyllts eller ens börjat processas i hans tycke. Dom sju nyförvärven hade också enligt honom godkänts av Lazios President Claudio Lotito 4 veckor tidigare.

”Vi ska stämma Marcelo Bielsa"
Eftersom att den här såpoperan mellan Lazio och Bielsa skedde framför en helt öppen ridå kände sig klubben manad att svara med samma medel. Det skickades fram advokater som detaljerat redogjorde varje detalj i argentinarens överenskomna kontrakt med klubben, man pekade på att det inte fanns ett ord om några utlovade nyförvärv där och att ”den galne” spelar teater. En sak gjorde dom klart, Lazio tog inte lätt på det inträffade. Det talades om belopp på så mycket som €50 miljoner för den skada som argentinaren åstadkommit genom dels sina utspel men framförallt över det faktum att spelarna som kommit till Formello - stått där utan en tränare.

Det spreds rykten om att ”den galna” fått ett blixterbjudande - just innan han skulle påbörja sin karriär i Lazio - av det Argentinska Fotbollsförbundet. Även här svingade Lazios advokater vilt och meddelade att dom också skulle bli anmälda till FIFA om man skrev ett kontrakt med Bielsa.

”Lotito Pezza Di Merda”
I samma veva som det blev känt för Lazio-supportrarna att ”den galne” endast 48 timmar efter sitt tillträde inte längre skulle vara tränare tog man till gatan. Flera hundra supportrar begav sig ut i en gemensam protest där plakat och bilder på Claudio Lotito hölls upp mot Roms nästan alltid så klarblåa himmel med texten ”Lotito Pezza Di Merda” samtidigt som man skanderade andra ramsor och sånger som krävde att han skulle lämna klubben.

Lazio reagerade starkt på detta och Claudio Lotito var återigen en pressad man. Sportchefen Igli Tare hade inget annat val än att gå ut och möta pressen för att berätta om Lazios syn på vad som hänt.

”Hans smeknamn stämmer väl in på honom” - Igli Tare
På den efterföljande presskonferensen var det en ganska öppen sportchef som pedagogiskt och på lugnt vis förklarade att Lazio visst hade gått Bielsa till mötes i alla frågor. Man hade velat ha honom till Lazio till varje pris och även spelarna som han hade efterfrågat hade i princip allihopa kunnat vara Lazio-spelare inom kort, med ett undantag.
Alexandre Pato spelade vid tidpunkten i Cortinhas, Brasilien. Honom skulle Bielsa ha till varje pris berättade Tare samtidigt som han utvecklar: ”Bielsa var övertygad om att han skulle kunna få ut hela hans potential” och ”Jag mötte till och med Patos agent här i Rom och vi var överens om en lön som skulle hamna väldigt nära Miroslav Kloses”.
Det hela stötte på problem först när Tare enligt honom själv, sattes i direkt kontakt med spelaren som meddelande att han ville stanna i Brasilien till åtminstone årsskiftet.

Tare berättar vidare att Bielsa personligen berättade för honom att: ”Under mina 37 år som tränare, har jag aldrig stött på en klubb som velat ha mig så mycket som er” i samma veva som han satte sin framtida tränare i direktkontakt med Pato.

Innan Bielsa hann kontakta Pato själv, fick han nys om att affären höll på att kollapsa från en tredje part på grund av finansiella orsaker kopplade till brassens kontrakt. Igli Tare fortsätter: ”Det stämmer, vi hade en ganska livlig diskussion om detta, kvällen innan han skrev det berömda brevet till den argentinska pressen. Men det låg ingen sanning i det.”

Simone Inzaghi åter Laziotränare - nu på allvar, eller?
Allt medan ”Bielsa härvan” växte som en svulst valde Claudio Lotito att återkalla Simone Inzaghi från Salernitana omedelbart. Lazio behövde honom återigen. Trots att det måste känts konstigt för Simone så tvekade han knappast på att ta sig an uppdraget. Han hade ju fått några matcher på sig och ingen kunde Formello som honom. Han känner sig hemma där efter alla år, och spelarna i Lazio, ja dom kände han allihopa.

Vissa hävdade vid den här tiden om att det fanns en helt annan historia om varför Lotito chansade på Inzaghi.
Claudio Lotito är känd som en slug och listig affärsman men nu var han återigen under stor press av klubbens fans, det rådde som sagt rena lynchar stämning i Rom och presidenten behövde agera fort. Hela den här episoden utspelade sig under några dagar i början av juli 2016 och Lazio hade troligtvis inte haft så stora problem med att hitta en annan tränare, men dom här personerna uppger att Claudio Lotito personligen hade mest att vinna på att kalla in Simone Inzaghi trots att han i sammanhanget - var nästintill helt oerfaren av att träna på högsta nivån.

Presidenten visste att fansen gillade Inzaghi och att han skulle bli oerhört svår att kritisera om det rent ut sagt skulle skita sig i början av säsongen. Han var ju Laziale och en trogen sådan. Bättre skyddsväst för Claudio Lotito att trä på sig när det börjar blåsa är svår att finna. Vi återvänder hit senare.

Det här var också säsongen då laget skulle klara sig utan ikonen och den eviga gentlemannen Miroslav Klose som hade tackat för sig säsongen innan. Som ersättare identifierades italienaren Ciro Immobile, då i Sevilla. Lotito och Tare knöt ihop säcken i slutet av juli och Immobile anslöt som ny spjutspets till vad som skulle komma att bli Inzaghis lagbygge. Kort efter anslöt även spelare som Bastos, Wallace och Jordan Lukaku.

***

Precis som varje sommar för oss som följer Lazio så begav sig laget till Alperna även 2016 på ett klassiskt försäsongsläger. Bilder kablas ut från sajter som följer laget på nära håll och på sociala medier är klubbens officiella konton flitiga med att dela med sig av olika evenemang, presentationer och så givetvis bilder på spelare i kalsonger som svalkar musklerna i t.ex. en flod som rinner genom byn i Auronzo di Cadore eller bara när dom står och skriver autografer till fans som får en sällsynt möjlighet att komma nära laget på ett sätt som inte är möjligt annars.
Inzaghi såg glad ut, spelarna såg avslappnade ut och sakta men säkert började stämningen runt klubben lugna ner sig. Att se bilder på när trotjänaren Simone Inzaghi stod leendes och samtalade med övriga spelarna kanske gav just rätt dos av nostalgi till även dom mest hårdbarkade supportrarna. Simone blev snabbt accepterad och uppskattad bland både spelare och fans. Marcelo Bielsa var ett minne blott på nolltid.

När det var dags för premiär i Serie A, var många spända på hur det skulle se ut. Alla visste om att Lazio har ett par spelare som Sergej Milinkovic-Savic, Keita Balde och Felipe Anderson - som alla var extrema talanger. Och hur skulle Ciro Immobile axla rollen som Kloses ersättare? Hade Inzaghi fått ihop laget?

Pazza Lazio
I sin första match, efter att nu i praktiken, tagit över rodret av två tidigare tränare stod så äntligen Simone Inzaghi nere vid avbytarbänken, iklädd Lazio-kavajen och mer solbränd än tidigare. När TV-kamerorna zoomade in såg man även att det var en lite svettig tränare. Om det berodde på stundens allvar eller den mycket varma kvällen i Bergamo är svårt att säga.
Felipe Anderson spelade OS tvärs över Atlanten och Keita Balde hade sitt sedvanliga bråk med klubben inför det faktum att det endast var några dagar kvar innan transferfönstret stängde.

Matchen då? Jo, ingen kunde klaga på att underhållningen uteblev och en viss Ciro Immobile behövde bara en kvart på sig för att ge en hint eller föraning om på vilket sätt han tänkt ersätta Miroslav Klose. Innan man visste ordet av så ledde Lazio med 3-0 och då både Inzaghis adept från primaveran Lombardi och sedan även den flygande holländaren Hoedt gjort mål så såg allt extremt bra ut.
Sedan klev en viss Federico Marchetti in i handlingarna, målvakten bjöd nästan på egen hand in Atalanta tillbaka i matchen med två märkliga tabbar som resulterade i att Kessie kunde bli tvåmålsskytt.

Slutresultatet skrevs till 3-4 och Inzaghi hade just presenterat sig och sitt lag med en fullständigt galen match. Ett galet Lazio bestående av en mix mellan unga och gamla spelare som när matchen blåstes av visat på entusiasm, effektivitet men även tabbar och svajigt försvarsspel.

Den nya formationen
Allt eftersom säsongen rullade igång började Inzaghi experimentera med något nytt, något som han gärna ville införa till sitt lag. Han hade väl en vision om att sätta sin egen prägel på laget och han såg säkert framför sig att det skulle fungera. Han började försiktigt att gå i från den 4-3-3 han hade startat säsongen med och allt regelbundet fick vi se en trebacks linje formeras. Först i enstaka matcher och sedan kanske lite mer frekvent. Formationen skulle komma att bära frukt för Inzaghi i ett senare skede men det skulle inte komma utan problem och viktigast av allt - uppoffringar behövde göras.

Huvudproblemen var egentligen två stora faktorer och stavades Felipe Anderson och Keita Balde. Som påvisat innan så var dessa två, vid aktuell tidpunkt, Lazios diamanter ihop med Stefan De Vrij och dom som i framtiden skulle bära Lazio till nya höjder. Felipe Anderson hade exploderat en gång men hamnat i någon form av depression eller annat på grund diverse orsaker medan Keita Balde fortfarande väntade otåligt på sin chans att få spela regelbundet i Lazio. Att den senare bar på en enorm talang var uppenbart, men attityden och beteendet skapade problem och en försäljning kändes aldrig långt borta.

Inzaghi ville uppenbart väldigt gärna spela med sin 3-5-2 uppställning redan från början men samtidigt visste han också att han då troligtvis skulle behöva peta, om inte endast en av Anderson och Keita så båda två. Båda dessa spelarna var i grunden optimala i ett tremanna anfall som kantspelare. Skulle han peta dom samtidigt som resultatet inte gick med honom så skulle han omedelbart ha blivit dumförklarad av både fans och Lotito. Detta var presidentens guldgossar.

Så Inzaghi började laborera på Formello och kom på den kreativa idén att flytta Felipe Anderson från sin högerytter roll, ner i planen och använda honom som en sorts ”wing back”. Dvs den rollen som Adam Marusic har i dagens Lazio. Det skall sägas att Lazio redan hade en kompetent spelare på den positionen i Dusan Basta, även om han började komma till åren. Inzaghi kom väl ganska snabbt fram till det faktum att peta Basta skulle vara långt mycket enklare än att peta Anderson och så blev det också.

Fast än Keita inte var någon renodlad anfallare så fick han förtroendet och uppdraget att stötta Immobile i den lite ovana rollen som släpande anfallare. Keita fick mycket speltid under Inzaghis första säsong men hade förtvivlat svårt att få ut max av sitt spel när laget regelbundet bytte formation. Ena dagen en vänster ytter anfallare och nästa en släpande forward. Inzaghi sneglade ofta på Senad Lulic som ett mer stabilt alternativ på Keitas roll i till och med en 4-3-3 uppställning.

Jag skulle vilja påstå att Inzaghi under den här säsongen hade ett av dom starkaste lagen under hela Lotito eran. Lägg till att spanjoren Luis Alberto fanns med i mixen av spelare men sågs inte direkt som ett alternativ ännu, han brottades med att acklimatisera sig i Rom och samtidigt hade han svårigheter att ta till sig det taktiska. Han behövde tid, och Lazio gav honom tid.

Simone Inzaghi växlade mellan 4-3-3 och 3-5-2 under säsongens gång men kunde inte riktigt satsa fullt ut ännu. Det dröjde ända tills man avancerat i Coppa Italia och det stod klart att det skulle bli ett derby i semifinalen, ett dubbelmöte.

Radja Nainggolan: ”Jag lovar att vi vinner”
Det dröjde inte länge innan psykkriget var igång, både mellan fans, ledare och spelare. Ett fan till motståndarklubben fick till sin förvåning syn på Nainggolan sittandes i sin bil och till sin stora förtjusning frågade han belgaren om derbyt, varvid han svarade kaxigt att han minsann kunde lova vinst till dom vinröda.

Inzaghi hade dock en annan plan som skulle visa sig lite listigare och lite bättre än sin motståndares. I det här dubbelmötet skulle han befästa sin tro på uppställningen han förordade och hade sina visioner om. Det skulle dock inte gå om han behövde ge Felipe Anderson ansvar över en hel kant själv, mot spelare som Mohamed Salah, Emerson och Bruno Peres. Han bestämde sig för att peta Keita Balde och istället spela brassen som släpande anfallare.
Lazio kom ut till matchen mycket hungrigare än valparna på andra sidan planen. Biglia, Parolo och Milinkovic-Savic raderade ut sina motståndare med fysik och briljans. Det var absolut inte orättvist när Felipe Anderson gled förbi på vänsterkanten och Sergej Milinkovic-Savic dundrade in bollen i nät till 1-0. Serben sprang efter målen runt som i trans och pekade på sin nyodlade mustasch.

I den 67:de minuten valde Inzaghi att introducera Keita och det dröjde inte länge innan han bara klev förbi Manolas för att sedan servera Immobile ett öppet mål sedan Alisson Becker täckte av en annan yta.

Efter rond 1 fick Inzaghi mycket beröm för sättet laget klev in i matchen på, för presspelet och att han lyckats ta vara på dom uppenbart fysiska egenskaperna som mittfältet besatt. I andra ordalag så utmanövrerade Inzaghi antagonisten Luciano Spalletti på andra sidan. Även i returen så lyckades inte den långt mycket mer erfarna Spalletti hitta ett motgift gentemot Inzaghis 3-5-2 och matchen punkterades rätt omgående när mustasch-pekaren rullade in 1-0. Matchen slutade med förlust 2-3, men Lazio var ändå vidare med totalt 4-3.

I Lazio sammanhang brukar man säga att det var här som Simone Inzaghi cementerade sin idé med 3-5-2 på allvar.

Coppa Italia Final på Stadio Olimpico
Final mot Juventus väntade nu Inzaghi och Lazio, på hemmaplan i Rom. Innan vi riktar blickarna dit så lyckades Lazio återigen tvåla dit ärkerivalen, denna gången i Serie A och efter en stor show av Keita Balde. Den spanskfödde senegalesen höll fullkomligen på att explodera och Inzaghi kunde helt enkelt inte hålla honom på bänken längre så nu fick Felipe Anderson snällt acceptera den istället då Basta återigen sågs som det säkra alternativet när det gällde att ansvara för högerkanten.
Lazio vann med 3-1 efter mål av just Basta och två av Keita.

Lazio - Juventus lockar alltid mycket folk till Olimpico och när det vankas final, ja då brukar det för ovanlighetens skull faktiskt kunna bli fullsatt.
Inzaghi hade nu fått blodad tand för sin uppställning, att ärkerivalen hade slagits ut ur Coppa Italia och även fått se sig slagna i Serie A efter en märkvärdig match gjorde förstås sitt. Nu skulle dock Inzaghi bli varse om att Juventus och Allegri är något helt annat, speciellt i slutet av säsongerna när laget allt som oftast hittar en form topp.
Tyvärr för ljusblå ögon, så avgjordes matchen relativt snabbt till Juventus fördel efter att Dani Alves och Leonardo Bonucci sett till så att Juventus ledde med 2-0 innan halvtimmen var spelad.

Det blev ett inhopp för Felipe Anderson när Inzaghi återigen valde att offra honom för Dusan Basta. Keita spelade som forward tillsammans med Immobile men ingen hade en speciellt bra dag på jobbet förutom en fin aktion i början av matchen som.
Juventus gjorde som Juventus gör när man är i ledning, man intog sina positioner och spelade av matchen. Våg efter våg av anfallsförsök studsade som pilar emot svartvita sköldar tills orken tog slut och laget förstod att uppgiften blev för övermäktig.
Detta var Inzaghis första final som tränare för A-laget och han kunde nu inkassera sin första riktigt stora förlust, på hemmaplan mot ett kliniskt Juventus.

Förlusten var ganska väntad även om det fanns förhoppningar om att örnarna skulle kunna skrälla efter dom fina prestationerna nu på slutet. Laget applåderades av hemmafansen samtidigt som man såg besvikelsen i ögonen hos spelarna och ledarna när Juventus fick lyfta bucklan i den ljumma Rom-natten.

Är han immun mot kritik?
På läktaren satt även Claudio Lotito och Igli Tare. Dom såg matchen som vanligt. Just den här säsongen var den sista som spelades i Serie A där man inte använde video-domare (VAR). VAR skulle införas nästa säsong och det var inte ovälkommet från Lazios sida. Under säsongens gång hade fokus flyttats från tränare och ledning till alla möjliga konspirations teorier när det gällde Lazio.
Mest uppståndelse fick en situation där Kevin Strootman i derbyt gjorde ett svanhopp utan den minsta kontakt med Lazio-försvararen Wallace. Domaren pekade omgående på straffpunkten och De Rossi förvaltade den och diskussionen efter matchen handlade mycket om detta.

Mot Juventus i Coppa Italia finalen gick tonen bland supportrarna på internationella forum åt ett annat håll också. Från tidigare då allt var Lotitos fel, eller Piolis fel - var det nu spelschemat det var fel på, skadan på Parolo i första halvlek var matchavgörande, varför spelades matchen mitt under brinnande säsong och inte som sista match? Det nämndes ingenstans att kanske Simone Inzaghi blev utmanövrerad av sin dito i Juventus - Massimo Allegri. Det nämndes inget om att formationen som åsidosatte både Keita och Felipe Anderson kanske var problemet.

Här någonstans började undertecknad reflektera över det faktum, om dom här personerna, italienarna - kanske hade haft rätt om Lotitos plan? Var Simone Inzaghi en sådan dignitet att han var totalt immun mot kritik?

Italienarna
I januari 2012 befann jag mig i Rom för att i vanlig ordning bevittna en Lazio-match. Rom visade sig vid den här tidpunkten verkligen inte från sin bästa sida, det var iskallt i luften och jag hade helt fel kläder med mig. Gatorna ekade tomma från turister och man kunde till och med ta sig över valfri bilväg utan det minsta problem.
Mitt hotell var billigt och dom 4 stjärnor som var utlovade kändes som ett roligt italienskt skämt. Receptionisten var en lagom sliskig italiensk man i 30-års åldern som flörtade med varenda kvinna som entrade hotellet. Han var högljudd, ganska fräck och kunde inte riktigt bära upp kostymen han förmodligen blivit tilldelad sig av hotellet.
En kväll när jag skulle träffa en av italienarna tillika ”Lazialen” som jag bestämt träff med via internet, frågade jag receptionisten om vägen till nuvarande Pepy’s bar, vad den hette då minns jag inte. Han tittade nonchalant på mig och lutade sig över receptionen för att med en dov röst säga: ”My friend, tell me what you really want? Do you want girls? Drugs?” varvid jag nästan brast ut i ett skratt och förklarade att jag endast ville ha vägbeskrivning. Receptionisten himlade med ögonen och meddelade att han inte visste men att jag gärna fick använda datorn i receptionen.

Efter en snabb sökning så begav jag mig ut i mörkret, klockan var väl runt 20:00 när promenaden började västerut från hotellet, förbi Piazza Republica och sedan vänster ner mot dom centrala delarna av Rom. En lång nedförsbacke mot baren låg framför mig och i träden som var planterade på trottoaren kunde man skymta en och annan gul apelsin eller clementin som hängde på kvistarna. Dock var dom precis utom räckhåll för mig trots att jag vid flera tillfällen försökte hoppa för att nå en.

När jag kom fram så mötte jag min nya bekantskap som hade med sig 4-5 andra killar som alla givetvis var Laziosupportrar. Efter många öl för mig och vinglas för dom, så hade vi pratat om allt mellan himmel och jord, men mest om Lazio. Italienaren berättade att en av hans närmaste vänner jobbade på Formello och gjort så under flera år medan en annan var en journalist som bevakade Lazio i princip dygnet runt. Jag sveptes in i en sorts förundran men innerst inne var jag väl något skeptisk också om detta verkligen var sant eller om det var rent italienskt fyllesnack.
Nu i efterhand har vi träffats flera gånger genom åren och har kontakt via internet där vi pratar om Lazio nästan varje vecka. Jag betraktar honom som en god vän och i min mening har han genom sitt kontaktnät god insyn i Lazio.

Det var den här grupperingen som nästan skrattandes roade sig med att Lotito nu skaffat sig en ”giubbotto antiproiettile” (Skottsäker väst) i Inzaghi när han blixtinkallade honom från Salernitana efter Bielsas 48-timmar i klubben och dom stora protesterna som bröt ut.

Hur man värderar den här teorin är upp till var och en att göra.

***

Sommaren 2017
Hade Lotito och Tare en del att ta itu med. Ett år kvar återstod på Keita Baldes kontrakt och lagkaptenen Lucas Biglia ryktades intensivt till ett storsatsande Milan och hur pass mycket var Inzaghi beredd att offra för att kunna formera laget som han ville?

Fotsättning följer i del 2, där vi även går igenom formationen, kritiken från fans, samtalet med Lotitio, miljardbud och hur Laziofans blivit uppdelade i två grupperingar - för Inzaghi eller mot Inzaghi och mycket mer.