Den ständiga kampen
Att vara supporter är en ständig kamp. För vissa är det enklare än för andra. Vissa är besvikna när deras lag inte når Champions League-final, andra är besvikna när deras lag förlorar en match i division 6 nordvästra. Alla supportrar delar kärleken till sitt fotbollslag. Att betygsätta kärleken som en människa har gentemot en fotbollsklubb går inte.
Som Laziosupporter är jag inte bortskämd med ståtliga värvningar, stora titlar och att mitt lags matcher sänds varje vecka. Man lever i en ständig oro. Tiden mellan matcherna är en cykel. Under 90 minuter stänger man in sig i en bubbla, för att därefter reflektera över vad som just hänt under dessa 90 minuter som gått. När man reflekterat klart så väntar man en till vecka över att få våndas. Det låter idiotiskt att man följer ett lag som får en att våndas, svettas och bita sänder nagelbanden. Jag får ofta frågan, likt många av er som läser detta, varför jag gör det? Varför står jag ut med laget? Varför blir jag arg, besviken och gråtfärdig? Vad har laget någonsin gjort dig? Du slänger bara bort pengar på onödiga resor, tröjor och halsdukar, är ett argument som jag ofta får höra.
Jag har själv reflekterat över dessa frågor, och varje gång kommer jag fram till samma svar. Jag gör det för att jag får så oändligt mycket mer tillbaka av mitt Lazio än vad jag får av så mycket annat. För varje mål, varje perfekt glidtackling, varje taktisk varning så växer kärleken till mitt Lazio. När man ser en spelare springa ut mot Curva Nord efter ett mål, det är då jag mår som bäst. När jag ser Edy Reja skrika ut sina direktiv, det är då jag njuter som mest.
Att vara supporter till ett fotbollslag är inte enkelt – det ska det inte vara heller. Vad är tjusningen i om man vinner varje match med fyra bollar? Vad är tjusningen i om man vet att man bara kan peka och köpa vilken spelare som helst på jorden? Vad är tjusningen i ett liv med bara medgångar? Att vara supporter handlar mer om motgångar än om medgångar. Och det är just det som supporterskap är, att vara vid sitt lags sida i alla väder, på alla arenor, i alla förhållanden.
Vi vet att de stora titlarna aldrig kommer bli våra. Vi vet att vi nog aldrig igen kommer få se en ljusblå scudetto. De stora nyförvärven kommer även i framtiden att lysa med sin frånvaro. Vi kommer stå där med samma president, samma arena och samma hat. Vi kommer förbarma oss själva för att vi gick på skitsnacket. Vi kommer skriva krönikor om hur usel Lotito är. Tare kommer fortfarande vara världens sämsta sportchef. Allt kommer vara grått på himmelen, men när man bänkar sig klockan 15 på söndag för att titta på Lazio, då kommer en gnutta ljus komma på dig. Man vet inte vad som kommer hända. Kanske det blir förlust och man mår ännu sämre än vad man gjorde innan matchen. Kanske blir det vinst och man hamnar i himmelen för en stund. Det är det som är tjusningen med att vara supporter. Det är som ett lotteri, man vet aldrig vad som kommer hända, åt vilket håll det ska gå.
Det spelar ingen roll om vi möter Bayern München i en Champions League-final eller om vi möter Carpi för att hålla oss kvar i Lega Pro, vi kommer alltid att vara där. Presidenter kommer och går, spelare kommer och går, titlar kommer och går. Vi kommer få uppleva nya motgångar, nya nederlag och nya, färska tårar. Men för varje tår som spills så blir vår hunger, vår vilja och vår kärlek starkare. Vi kommer för alltid att vara vid din sida.
