Det kommer alltid en morgondag
I går fick alla inom Sveriges gränser - och många därtill - uppleva ett av de största ögonblicken i svensk idrottshistoria. I dag blev vi laziali väckta ur den fantastiska drömmen när beskedet att en av föreningens största det senaste decenniet lämnar klubben.
Vi fick i går kväll vid 23-tiden uppleva ett av de största idrottsögonblicken i svensk historia. Ett Sverige som få trodde ens skulle ta sig till playoff-kvalet till mästerskapet gick till slut och vann hela turneringen. Under onsdagen satt jag som fastklistrad framför TV:n och hörde hur spelare efter spelare hyllades. Jag hörde spelarna själva försöka sätta ord på vad som hänt. Ingen av dem trodde att det var sant. Alla trodde att det fortfarande var en dröm. Erik Niva på Sportbladet beskrev det fint genom att skriva att han aldrig ville somna igen för han ville leva kvar i drömmen. När Patrik Carlgren tog den avgörande straffen var Cristian Daniel Ledesma fortfarande en Laziospelare. I dag är han inte det längre. Jag vill inte somna igen – för när jag vaknar kommer jag inse att Cristian Ledesma aldrig någonsin igen kommer kliva in på Stadio Olimpicos gräsmatta i en Laziotröja.
Jag minns det som om det vore i går. Hur Massimo Oddo tog emot bollen i den 44:e minuten i derbyt Roma. Datumet var den 10 december 2006. Oddo tycktes få bollen för långt ifrån sig när han tog emot den, men till slut fick han en tå på bollen och lyckades få fram den till Cristian Ledesma. Ställningen var fortfarande 0-0. Ledesma fick bollen på vänsterfoten, tittade upp mot Doni i Romamålet och laddade för skott. Tiden som gick från att Ledesmas vänsterfot träffade bollen till att den gick in i bortre krysset kändes som en evighet. Jag minns känslan som infann sig när jag såg att bollen träffade nätmaskorna inne i målet. Samma känsla har jag endast upplevt en handfull gånger som laziale.
Under de nio säsongerna som gått sedan den där decemberkvällen har Cristian Ledesma alltid varit där. Han har alltid varit en spelare som tränare efter tränare har kunnat luta sig tillbaka mot och veta att det kommer lösa sig med honom på planen. Trots kontraktsbråk med Claudio Lotito som var nära att bryta hans kontrakt så har Ledesma aldrig yppat ett ont ord om Lazio. Han har tagit varje petning som ett proffs och kämpat sig tillbaka. Han har blivit bespottad fler gånger det senaste decenniet än vad någon annan Laziospelare blivit. Han har blivit anklagad för att vara för slö, oengagerad och slut som fotbollsspelare. Men för Cristian Ledesma har det alltid handlat om Lazio och aldrig om sig själv.
Det är få spelare som har gett mig så många fantastiska fotbollsögonblick som Cristian Ledesma gjort. Han gav mig den otroliga framspelningen till Tommaso Rocchis hundrade mål i Laziotröjan i bortamötet mot Cagliari för tre säsonger sedan. Han gav mig den här fantastiska säsongens sista mål när han perfekt serverade Klose på övertid i mötet med Napoli. Trots att han den här säsongen varit förpassad till bänken har han fortsatt varit ovärderlig för Lazio. Hans perfekta positionsspel och sätt att föra spelet har gjort honom till en hjälte i Curva Nord. I cupfinalen mot Roma 2013 skadade sig Cristian. Efter matchen sprang han haltandes med tårar i ögonen mot Curva Nord för att fira titeln med alla laziali. Dessa tårar kommer alltid finnas på min näthinna. De tårarna är en symbol för hur mycket Cristian Ledesma älskar Lazio. Trots glåpord, dispyter med presidenter och människor som velat ha bort honom så har han troget funnits där i nio säsonger. Ligans bästa passningsfot har alltid funnits på Laziomittfältet då Cristian Ledesma spelat.
Om en stund kommer jag lägga mig. När jag vaknar i morgon vet jag att Cristian Ledesma aldrig igen kommer dra på sig den ljusblå Laziotröjan, kliva ut på Olimpico och servera oss oförglömlig minnen. Jag vill inte somna igen, för någonstans innerst inne hoppas jag att allt detta bara är en dröm. Jag vill se Cristian Ledesma avsluta karriären i Lazio. Jag vill se honom kliva fram till Curva Nord en sista gång och applådera supportrarna som kommit till arenan varje vecka. Jag vill höra hans namn eka över Olimpico en sista gång.
Tack för allt, Cristian!
