Drömmen vi aldrig slutar drömma
Det gick inte en dag utan att jag hoppades och bad att ryktet om Alessandro Nestas återkomst skulle börja florera igen. Även fast det var ett ynka rykte av flera hundra rykten så fick det mig att le ett leende inombords och drömma mig bort till när världens vackraste kapten gjorde vad han ville på Olimpicos gräsmatta.
Jag kommer ihåg att någon svensk journalist en gång för några år sedan sa att det svåraste han någonsin gjort var att bevaka Zlatan under hans tid i Barcelona. Anledningen var för att man alltid var tvungen att hitta nya vinklar, och när det mesta redan är sagt och skrivet om en människa så kan det bli svårt att hitta något nytt. När en människa lever i ett ständigt rampljus är det lätt att människan hamnar i en medieskugga som gör det omöjligt att ens få en gnutta insyn i hans liv.
Samma sak gäller ner det kommer till den där människan som föddes 19 mars 1976 i Rom. Hyllningskrönikorna har skrivits, skorna har lagts på hyllan och superlativen har haglat. Det defensiva konstverk som han jobbade på i sin över 20 år långa karriär har fullbordats, och när man blickar tillbaka på det konstverket så kan man konstatera att det är ett mästerverk utan dess like.
När klubben i våra hjärtan är i spillror i dag så skulle vi behöva dig, Alessandro Nesta. Det gick inte en dag sen du lämnade den där förfärliga augustidagen 2002 utan att vi slutade hoppas. Du gick och bärgade nya titlar ute i Europa med ditt nya lag. Du log ditt fantastiska leende och du fullbordade din karriär som en av världens genom tiderna bästa mittbackar. För varje framgång i Milantröjan så visste jag någonstans att hoppet för en återkomst i Lazios ljusblå tröja minskade. Men trots det så förlorade vi aldrig hoppet. Åren gick och du blev äldre. Milan var fortsatt en storklubb medan Lazio som bäst tampades om platserna i Europa League. Det ena transferfönstret efter det andra öppnade, hoppet gjorde detsamma, men lika snabbt som det öppnade så stängde det.
För varje gång du kom tillbaka till Olimpico så hoppades jag att det skulle vara för sista gången i den rödsvarta tröjan. Du var fortfarande en laziale i fel tröja. Du var fortfarande vår kapten. Du visste det, vi visste, hela världen visste det. Men det hände aldrig. Du kom aldrig tillbaka utan du gick istället till ett lag på andra sidan Atlanten. För en sista gång ville vi höra ditt namn ropas upp i Olimpicos högtalare och mötas av ett öronbedövande jubel från en fullsatt arena. För en sista gång ville vi se dig leda in tio ljusblå krigare på planen med bindeln runt armen. Men allt detta förblev en dröm.
I dag fyller du 40 år. Du har stått för en enastående karriär och är i dag ansedd som en av världens bästa försvarare genom tiderna. Du gav det eleganta försvarsspelet ett ansikte. Inte en enda aktion från din sida ute på planen skedde utan tanke. Under din tid som aktiv så har du blivit en symbol både i Rom och i Milano. Du har blivit älskad av två curvor och en hel nation. Ett tag såg det ut som att du skulle komma hem igen. Leendena på alla supportrars läppar blev allt större. Vi började drömma oss tillbaka till storhetstiden igen. Men trots att vår dröm om att få se dig i Lazio igen aldrig gick i uppfyllelse utan endast förblev en dröm så har vi dig att tacka för så ofantligt mycket. Du är nu 40 år gammal och kommer börja en annan del av fotbollslivet, du ska bli tränare. Vi kommer aldrig få se dig som spelare i Lazio igen, men drömmen om din återkomst kommer alltid finnas hos varenda en supporter där ute. Vi kommer aldrig glömma vad du gjort för oss, Alessandro. Vi glömmer aldrig vår riktiga kapten.
Auguri capitano Alessandro Nesta!
