En bortkastad säsong
Säsongen lider sakteligen mot sitt slut och den lilla grop som Bayern Leverkusen började gräva i augusti är nu ett djupt avgrundsdjupt hål. I vecka efter vecka letar vi efter tecken på att fjolårets Lazio fortfarande existerar men hela det laget är så gott som bortblåst.
Kan det verkligen vara så enkelt att ett hyllat succélag står och faller med en spelare? Innerst inne hoppas jag verkligen att det är så. Jag hoppas att Stefan de Vrijs knäskada har tyngt ner hela Lazio och gjort att spelet hämmats något enormt i ett halvårs tid. Jag hoppas att det är den största orsaken till det enorma förfall som vi sett från Lazios sida.
Förra året lät Lazio oss drömma igen. Vi var oövervinnliga och ingen kunde rå på oss. Vi hade en trupp som var värderad till 1,5 miljarder kronor och vi fullkomligt dansade på varenda en italiensk fotbollsplan. Om det inte var Felipe Andersons magiska fötter som trollband oss så var det Antonio Candrevas känslig fot som servade lagkamraterna. Om ingen av dem lyckades så hade vi Keita Balde som alltid var redo på bänken. I anfallet fanns en viss tysk som högg som en kobra så fort han fick chansen. Bakom den tridenten kunde vi se en kapten som gjorde sin bästa säsong i karriären vid 35 års ålder. Och då har jag inte ens börjat med hyllningarna till spelare som Lucas Biglia, Stefan de Vrij och Marco Parolo som alla var magiska under fjolåret. Hela säsongen fick oss att börja drömma om Champions League igen. Vi kunde börja drömma om stormöten mot Barcelona, om de största matcherna och de magiska ögonblicken som alltid kommer finnas kvar på våra näthinnor. Men alla som har supportat Lazio i mer än fem år vet att det alltid är för bra för att vara sant när det kommer till Lazio. Vi började drömma oss bort och Lazio drog oss ner i rännan igen, och vips så känns det som att vi är tillbaka på ruta ett.
Men hur kan ett helt lag, ett helt spelsystem, en sådan glädje och en sådan fantastisk gruppdynamik bara försvinna? Var obalansen i laget verkligen så dålig att Stefano Piolis felbeslut att ge Biglia lagkaptensbindeln var den avgörande faktorn till det hela? Eller var det kanske till och med de uteblivna försäljningarna som ställde till det för laget? Det är frågor som vi troligtvis aldrig kommer få svaret på för jag tror inte att varken Pioli eller någon i och omkring Lazio vet vad svaret är. Ingen vet vad som har hänt. I vecka efter vecka försöker jag se något slags tecken eller någon glimt av fjolårets Lazio. Jag försöker verkligen se Felipe Andersons förstatouch och hans ryck igen, eller Antonio Candrevas känsliga fötter som servar lagkamraterna, eller Parolos outtröttliga löpningar, men allt det är som borta. Det finns inte. Spelarna försöker men det går inte. Inget av det Lazio som vi lärde oss njuta av att se på under hela förra säsongen är kvar, trots att truppen är exakt densamma om inte ännu bättre.
Man kan då sammanfatta hela den här säsongen som helt bortkastad. Det var nu som Lazio skulle ta ytterligare ett steg i sin utveckling. De unga talangerna värvades från alla världens hörn, de stora stjärnorna stannade kvar och allt såg ut att gå åt rätt håll. Men Bayern Leverkusen började gräva på en grop som nu har blivit till en ravin. En ravin som Lazio inte lyckats ta sig uppifrån. Istället för att ta ännu ett steg framåt så har Lazio tagit tre steg bakåt. Det enda som möjligtvis kan rädda den här säsongen är en succé i Europa League, och med tanke på hur stor skillnaden har varit mellan spelet ute i Europa och i Italien så är det absolut ingen omöjlighet. Men jag hoppas fortfarande dock – som jag skrev i början av texten – att allt detta endast är ett resultat av att Stefan de Vrij varit borta. Jag hoppas att stabiliteten som fanns i laget med honom kommer komma tillbaka när han återvänder. Jag hoppas att Felipes touch kommer tillbaka, att Candravas passningar sitter som en smäck igen och att Parolo börjar ta de där fantastiska löpningarna igen. Jag hoppas att Stefan de Vrij låser upp dörren till drömmarnas rum igen och låter oss drömma fritt ännu en gång.
