Familjeaffärer
Spelare och deras familjer. Spelare och deras familjemedlemmar till agenter. Vore det bättre att hålla det utanför familjen?
Utöver licensierade agenter kan en spelare använda sig av antingen en förälder, syskon eller maka som företrädare i förhandlingar.
Fenomenet är onekligen intressant. I sak är det inte konstigt att spelare väjer sin familj som sin närmsta förtrogna i en fotbollsvärld som står redo att utnyttja en osäker eller naiv spelare. Familjen känner dig dock utan och innan och vet vad du vill. De kan i många fall alltid ha ditt bästa i åtanke.
Vi har exempel i mamma Riise som företrädit sina söner John Arne och Björn Helge i flera tuffa förhandlingar. Vi har Lennart Ekdal som följde med sin son Albin ner till Turin när det skulle förhandlas om kontrakt. Idag behöver han inte oroa sig lika mycket då Martin Klette har tagit över rodret.
Vi har vidare Ronaldinhos bror ”Assis”, som stjärnan berömt för sin betydelse för hans karriär. Men det har också varit skriverier om brödernas festkvällar och leverne. Inte alltid det bästa inflytandet med andra ord.
Spelarnas familjeagenter har nämligen också haft en tendens att medverka till en del kontrovers.
I Lazio har det stormat en del kring Felipe Anderson eller snarare hans syster och tillika agent Juliana Gomes. Efter matchen mot Udinese uttalade hon sig om att brodern inte var nöjd med att ha blivit bänkad i de senaste matcherna för Lazio. Reaktionerna lät inte vänta på sig och spekulationerna var i full gång om Andersons framtid.
Petningarna har i sig inte varit konstiga enligt mig då brassen har haft en tveksam form och inte sett ut som fjolårets succé, utan snarare lite bekväm. I matchen mot Udinese såg det dock bättre ut när brassen hoppade in och spelade fram Matri.
På tisdagen uttalade sig sedan Felipes syster igen, troligen ombedd av den agentfirma som också är involverade eller av Felipe själv, för att lugna ner stormen:
”Det är för många människor som pratar om honom. För många röster, för många kritiska, som försöker finna kontrovers. Med detta uttalande vill vi avsluta detta. På rätt sätt.”
”Jag skulle inte våga göra intrång på Stefano Piolis professionella område. Han vet bättre än någon om vem som ska spela eller inte. Det jag sade tidigare var bara mina personliga förväntningar efter hans fina framträdande. Det var inte menat som ett krav att ingå i startelvan, även om vissa har fått det till det. Felipe kan bara göra sitt yttersta för att bevisa sig själv och sina känslor för klubben. Det jag vill kommunicera är att det inte är möjligt att bara efter tre omgångar fälla en dom. Det finns höjdpunkter och mindre bra stunder under en säsong. Felipe, som alla andra spelare, lider om när han inte lyckas bidra.”
”Det är huvudpoängen som jag vill betona: han vill vara en ledare och vill jobba för det. Han lider när han inte spelar eftersom han då inte kan hjälpa sitt Lazio. Vilken supporter vill ha en spelare som är nöjd med att ha suttit på bänken i tre matcher? Om klubben vinner, är alla nöjda. Men ambitionen hos en spelare som förra säsongen gjorde tio mål är att alltid ge 100 procent på planen och ha möjlighet att visa sin potential. Det är så vi tänker. Felipe Anderson har egenskaperna för att alltid vara en viktig spelare. Det är upp till honom att bevisa det. Det är upp till Pioli att avgöra. Och pressen behöver berätta sanningen som inte har någonting att göra med företag eller agenter som rör sig runt Felipe Anderson med intressen som inte överensstämmer med Lazios bästa.”
Liknande jämförelser kan göras med Gonzalo Hiuguains bror Fedel som återkommande har flirtat med andra klubbar och som också har jiddrat en del med Napolis president Aurelio De Laurentis. Samma sak kan sägas om Mauro Zárates bror Sergio som under tiden i Lazio återkommande ifrågasatte brorsans position i Lazio och att han skulle spela oavsett prestationer och beteende.
Om man skulle generalisera så kanske det är ett större ”problem” för spelare som kommer från utanför Europa, där familjemedlemmar kanske har större incitament att försöka vara med och påverka? Det finns som sagt mer i potten för dem.
Vi har ju sett fäder som har förhandlat med klubbar på ett sätt så att man undrar om de har sonens eller det egna intresset i främsta rummet. Vi har Neymars pappa som faktiskt är att betrakta som delägare i sin egen son. Mauro Icardi har enligt uppgift överlåtit till sin fru Wanda att istället för tidigare agenten Abian Morano förhandla med Inter om ett nytt kontrakt. Wanda munhöggs annars i våras med journalister på twitter som skrev om makens framtid. Wanda är väl till sin personlighet snarare att betrakta som en torped som vill ”förhandla” om ett lån än en person som vill verka för en professionalitet vid förhandlingsbordet.
I sak gör jag ingen värdering av vad som är att föredra, det överlåter jag till er att avgöra för egen del. Men kan det vara så att dessa agenter/företrädare kan riskera att bli alltför involverade eller känslomässigt styrda kring spelarens ”intressen”? Kan de vara kalla nog att stå utanför och erbjuda en neutral vägledning? Kan pengar korrumpera släktbandet? Är de för nära för att kunna vara objektiva?
Man har ju trots allt alltid familjen närmast.
