Från andra sidan stan
Går det att acceptera en före detta fiende?
Spelare som går mellan bittra rivaler. Till skillnad från Milano-klubbarna är nog frågan i Rom ännu mer tabu. Jag skulle idag se det som omöjligt med en direkt övergång mellan Lazio och Roma. Respektive lags supportrar skulle inte acceptera det. Men hur är det med spelares eller tränares förflutna?
Tidigare Roma-spelaren Fabio Borini ryktades länge till Lazio denna sommar, men lyckligtvis enligt många blev det Milan istället. Aleksandar Kolarov skrev dock nyligen på för Roma och väckte liv i diskussionen om det går att acceptera en spelare som tidigare har varit en bitter rival? Intressant var även att Kolarov för knappt några veckor sedan hade uttalat sig om en önskan att en dag kunna återvända till Lazio och att Roma aldrig skulle vara ett alternativ. Men sånt där förändras väl när omständigheter ändras. Men hur är det för fansen då?
Personligen ser jag helst att Lazio avstår från att värva spelare med Roma-bakgrund och många andra supportrar skulle nog också svara kategoriskt nej oavsett spelarkvalité. Tid som ungdomsspelare och andra klubbadresser innan övergången är annars ofta förmildrande omständigheter. Men summa summarum är nog att det inte är värt besväret.
Vi minns ju hur turbulent det blev bara utifrån uppgifter att Candreva som ung skulle ha hållit på Roma när han kom till Lazio. Frågan är bara vad Roma-ledninegn har tänkt i fallet Kolarov. Är det månne ett sätt att tvinga fram en förändring och tvinga supportarna till att acceptera en modern fotbollsvardag när man inte längre tar hänsyn till vad supportrarna eventuellt tycker. Där det är andra saker som är viktigare än uppretade känslor.
Men faktum är också att de båda Rom-klubbarna skulle ha gått miste om fina profiler om de hållit hårt på regeln om att inte värva någon med ”fel” bakgrund. Under åren har nämligen flera spelare och även tränare varit i Lazio och Roma under olika perioder av sina karriärer. Trots det har vissa kommit att bli omtyckta i både Lazio och Roma.
Som svensk har vi givetvis Arne ”Månstrålen” Selmosson som ännu är den enda spelaren som gjort mål för båda lagen i derbyt.
Sebastiano Siviglia hade innan han kom till Lazio spelat en period i Roma i början av 2000-talet. Siviglia kom via sejourer i Parma och Atalanta till Lazio 2004. Han spelade sedan 100 matcher för klubben och var en fundamental och även en omtyckt del av lagets försvar i början av Lotitos regim. Men det kanske mest berodde på att han spelade tillsammans med Cribari ...
Även Angelo Peruzzi spelade i Romas primavera och också för A-laget innan han via Hellas Verona, Juventus och Inter hamnade i Lazio. Om inte Peruzzi under tiden i Roma hade blivit dopingavstängd för att ha använt bantningsmedel hade vi nog aldrig sett honom i Lazio. I Lazio fick han smeknamnet ”Stora björn” och gjorde 200 matcher i himmelsblått innan han slutade 2007.
Sinisa Mihajlovic spelade även han för Roma innan han gick till det Sampdoria som Svennis värvade honom från. Sinisa spelade sedan sex säsonger i Lazio och stod för 32 mål. Det känns därmed en smula otänkbart att serben skulle ha hängt in frisparkar för de gulröda kusinerna, men så var fallet i en Europa-match mot Dortmund 1992.
Roberto Muzzi spelade som ung i Romas primavera, men var egentligen uttalad laziale. När Muzzi var 32 infriades till slut hans dröm om att få spela i Lazio. Muzzi stod sedan för en avgörande kvittering 2006 mot Palermo som innebar att Lazio undvek nedflyttningsmatch.
Luigi Di Biagio inledde ironiskt nog sin karriär i Lazio, men kom aldrig att spela på allvar (en match) innan han försvann till Foggia och Zemanlandia. Just Zeman har tränat Lazio och Roma i olika omgångar, även om han i huvudsak är ihopkopplad med det gulröda laget. Även Sven-Göran Eriksson tränade Roma 1984–1987 innan han kom för att skriva historia i Lazio.
Men vi har också den något tragiska historien om Lionello Manfredonia. Manfredonia växte upp i Lazios ungdomsverksamhet och hade en karriär fylld av skandaler, bråk och till sist den förbjudna övergången som beskriver hur lagens supportrar ser på en sådan sak.
Den lovande försvararen gjorde sin debut för Lazio mot Bologna 1975. Hans framfart i Lazio och i Italiens U21 gav honom en plats i Italiens VM-trupp 1978. Men Manfredonia kom på kant med den legendariska förbundskaptenen Bearzot och fick till slut inte följa med till Argentina.
Nästkommande år befanns han skyldig i spelskandalen Totonero och dömdes till fängelse i tre och ett halvt år. Lazio tillsammans med andra klubbar degraderades till Serie B.
När Manfredonia var tillbaka säsongen 1982/83 hjälpte han laget att ta sig upp i Serie A igen. Men glädjen var kortlivad då Lazio följande säsong åter åkte ner till Serie B. Manfredonia fick då nog och gick till Juventus där han spelade mittfältare med fin framgång. Han vann scudetton och interkontinentalcupen följande säsong som lagets näst främste målskytt.
Men 1987 fullföljde Lionello den förbjudna övergången till den gulröda delen av Rom. Romanisti protesterade mot klubben och mot Manfredonias ankomst och bildade en ”Anti-Manfredonia”-grupp. Men affären gick igenom och Lionello Manfredonia kom att spela för Roma under två säsonger.
Vi har även Fulvio Bernardini som kom att ge det officiella namnet på Romas träningsanläggning Trigoria, ”Il Centro Sportivo Fulvio Bernardini”, för sina bedrifter i Roma. Bernardini inledde dock sin karriär som målvakt i den himmelsblå delen av Rom. Bernardini, som under karriären bytte position från målvakt till anfallare till följd av en hjärnskakning, var även den förste Rom-sonen att spela i landslaget.
Fulvio anslöt till det nybildade Roma 1928 efter att ha varit ett år i Inter dessförinnan där han rådde klubben att värva en viss Giuseppe Meazza. Bernardini fick därefter kaptensbindeln i Roma efter att lagkamraten Ferrarris gick till just Lazio. Han kom sedan att göra den förbjudna övergången ännu en gång när han som tränare både ledde Roma och Lazio. Under Bernardini fick sedan Lazio sin första titel genom vinst i den italienska cupen 1958.
På senare tid har några ungdomsspelare bytt del av Rom, men ännu ingen direkt övergång Men det återstår nu att se om Kolarovs övergång blir ett exempel på nyare tider eller om gamla känslor fortfarande kommer att bestå.
