Från hatad till älskad
När han anlände till Rom var han hatad av alla supportar. Nu är han på väg att bli en symbol för klubben som tog emot honom i en av hans svåraste stunder. Hatet har förvandlats till kärlek.
Skulle det bli Honda, Badelj eller Palombo som anlände? Vilken anfallare ska tas in? Kanske skulle stortalangen Cirigliano anlända, eller varför inte Ivica Olic.
I januari 2012 så omgicks Lazio av massvis av rykten. Djibril Cissé hade lämnat för öarna och Lazio var i akut behov av en anfallare som täckning för fransmannen. Ryktena flödade hela månaden och det såg ut som att Keisuke Honda till slut skulle anlända. Istället gick affären i stöpet och Lazio fick nöja sig med en okänd uruguayan och en uttalad romanista.
***
Jag kommer ihåg dagen då Antonio anlände till Roms första klubb. Han var hatad av alla supportrar. Det var en enorm vrede som riktade sig mot Antonio. En hel curva visade sitt missnöje mot den nye spelaren. I hans debut hemma mot Milan fick han hoppa in med två minuter kvar. Vid varje bollkontakt möttes han av en enorm visselorkan från sin egna curva. Han var inte önskad här och det märktes tydligt från alla håll. Men Antonio gav sig inte utan fortsatte att kämpa. Han visste själv att han var tvungen att förtjäna supportrarnas kärlek och han visste att han skulle få det extra svårt att nå till det stadiet där han accepteras av sin egna curva. Det var ingen enkel uppgift han hade framför sig, och för varje match där han inte satte något stort avtryck rann tiden iväg från honom. Det var inte ett mål, en gest eller något nedvärderande om Lazio som hade gjort att supportrarna hatade Antonio. Det var ett uttalande som han hade gjort i italienska tv några år tidigare när han spelade i Juventus. Ett uttalande om Francesco Totti och Daniele De Rossi.
I intervjun hade det framkommit att Antonio var uttalad romanista och att hans idoler var Romas två största profiler. När det sedan stod klart att Antonio skulle bli utlånad till Lazio var inte tidningarna sena med rubrikerna om att romanistan Candreva var klar för Lazio. Redan två år innan han anlände till klubben hade han gjort sig omöjlig bland Lazios supportrar. Att han sedan gick ut och förnekade att han var romanista var inte något som curvan gick på. Antonio visste att han inte kunde reparera skadan med ord. Han visste att han prestationer på planen var den bästa medicinen mot hatet.
***
Den sjunde april 2012, lite mer än två månader sedan Antonio anlände till Rom och Lazio, skulle Lazio möta Napoli på hemmaplan. Antonio hade spelat strax över tio matcher med sitt nya lag utan att göra ett enda mål. Oftast fick han agera inhoppare i den andra halvan av matcherna, men något avtryck satte han knappast. Men i matchen mot Napoli i april 2012 så skulle allt förändras. Matchen han knappt börja innan Antonio fick bollen av Tommaso Rocchi. Han drog till direkt och han fick se bollen gå in under Morgan De Sanctis i gästernas mål. En klar målvaktstavla, men vad gjorde det. Antonio sträckte ut armarna och sprang med skrikande hals ut mot curva nord. Han visade sin kärlek till Lazio. Han var inte rädd för curvan, och supportrarna mottog honom med öppna armar. Där och då började Antonio Candrevas fantastiska resa som nu lett till en nästintill ordinarie plats i Italiens landslagstrupp.
Efter det målet har Antonios karriär gått spikrakt uppåt. I match efter match har han varit en av våra bästa spelare. Han tar ansvar, gör saker framåt och kan avgöra en match på egen hand. Om man i januari 2012 sa att han var tvungen att bevisa för alla laziali att han var värd att ha på sig den ljusblå tröjan, så tycker jag att han har visat det med råge. När man ser tillbaka på mercaton 2012 så var jag och många andra grymt besvikna över att ha fått Candreva istället för Honda. Nu, två år senare, kan jag lova att ingen skulle bytt bort Antonio mot japanen.
Från att vara hatad till att i dag vara en publikfavorit. Han har gott och väl bevisat sin kärlek för klubben. Han har firat med curvan efter mål mot Roma. Han har älskat varje stund i den ljusblå tröjan. För Antonio har den här resan inte varit enkel. Att mötas av en visselorkan i sin debut av sin egen hemmapublik är jobbigt. Men Antonio har visat att han är en mycket större människa än så. Han kommer aldrig bli en Alessandro Nesta eller Lorenzo De Silvestri, men så länge han blir en Tommas Rocchi så är jag nöjd i alla fall. Antonio Candreva är en av oss. Han är en laziale.
