Gästkrönika: Alla vägar bär till Rom
Linus Westander bjuder på en berättelse om en hemkomst.
Låt mig ta med Dig på en resa, en resa som utspelar sig nästan ett år tillbaka i tiden.
En resa jag aldrig kommer att glömma, en resa jag hoppas att Du kommer vilja göra.
Det är en solig novemberdag. Jag sitter och äter lunch utanför Foro Romano med en och annan kall italiensk lager. Min blick vandrar över torget och i horisonten ser jag den magnifika Colosseum. Trots att fågelvägen är 198 mil från min bostad i Stockholm, känner jag mig hemma.
Lazio har följt mig länge. Jag har kallat mig själv för Laziale sedan jag var sju år. Året var 1999 och Marcelo Salas var min stora förebild. Jag ägde en Laziotröja med Salas #9.
Den tröjan var mitt hem de nästkommande åren. Min ringa ålder till trots så följde jag Lazio överallt. Serie A var inte särskilt överkomlig att följa på TV så det blev många text-TV kvällar.
Mina kompisar är alla intresserade av fotboll. Alla håller på lag som Manchester United och Liverpool. Lag med framgångar. Många gånger har jag fått frågan: varför Serie A? Varför Lazio? Gillar du inte framgångar?
Till viss del kanske jag är en martyr. Men jag tar hellre en derbyvinst än en Scudetto. Ett val inte många andra väljer. Ett val som för de flesta är självklart i Rom. Det hittar man inte på många platser.
Det är den 22:a november 2014. Jag är i Rom. Det är matchdag. Lazio ska ställas mot Juventus på Olimpico. Det är på året femton år sedan jag blev Laziale. Femton år av text-TV och fulstreams. Nu sitter jag utanför Foro Romano. Nu är jag på plats.
Längs med Roms rustika gator vandrar jag. Det som fylls inom mig går inte att beskriva. Det är första gången jag går på Roms gator iklädd Laziokläder på väg mot Olimpico.
Solen börjar sakta men säkert gå ner, vägens slut närmar sig. Jag står utanför entrén, blickar upp mot skyn och får se en storslagen byggnad. Jag nyper mig i armen. Stadio Olimpico.
Trots en 0-3 förlust var det här en av de bästa dagarna i mitt liv. De blåa örnarna vandrade in till tonerna av So già du ore. Jag gapade med och en känsla av eufori infann sig. Jag följde ödets väg. Den bar till Rom.
Jag är hemma.
Linus Westander
Twitter: @thewestander
