GÄSTKRÖNIKA: Vad finns kvar att älska?
Återigen är det dags för planetens hetaste fotbollsmatch. Derby della Capitale nummer 173 i ordningen. I stort sett allt har blivit diskuterat innan in i det oändliga, det allra mesta är känt för den gemene supportern för båda lagen, det har skrivits spaltmeter om derbyt och det har kastats oändligt med paj från båda sidor. Så vad finns kvar att skriva?
De allra flesta vet redan att AS Roma grundades ett okänt datum år 1927 genom att man slog i hop ett gäng klubbar i Rom för att bilda en supermakt mot de stora lagen i norr. 27 år efter att Lazio bildade det första laget i Rom. Alla vet att Lazio var de enda som var stolta nog att tacka nej till att vara med i sammanslagningen. Så vad finns kvar att berätta?
Som Lazio-supporter lärde man sig nästan omedelbart att hata Roma. Den irriterande lillebrodern som alltid funnits där, i periferin. Som en nagel i ögat. Denna hatkärlek, eller syskonkärlek om du så vill, till en klubb som på ett absurt vis har berikat hela mitt supporterskap. Jag är den första att erkänna att Lazio utan Roma inte hade varit helt det samma. Lite tråkigare och gråare, kanske som de första 27 åren av förra århundradet i Rom. 27 år – för att sätta det i perspektiv så var det 27 år sedan Danmark vann fotbolls-EM i Sverige, 20-kronorsedeln infördes och Rederiet hade premiär på TV.
Men okej, på något diffust plan så kan jag förstå att man förälskar sig i AS Roma. Alla fotbollslag har fans, så även Roma. För att marknadsföra sig som stadens lag så tog man bevisligen stadens namn, stadens färger och man har också med Romulus och Remus i sitt emblem för att spela på historien om grundandet av staden. Man proklamerar att man är stadens lag och då Rom är världens vackraste stad så är det lätt för den ovetande, outbildade att bli Roma supporter. Man vann också den första Scudetton för staden i 1942, mycket tack vare att man knuffade in både boll och Laziospelaren Maximiliano Faotto i målet på övertid för att segra i derbyt, men kanske framförallt för att Romas sportchef Eraldo Monzeglio var en god vän till Mussolini och fick flera domslut med sig under säsongen. Eller att man som svensk föll för laget då Liedholm ledde de till sin andra Scudetto på 80-talet och samtidigt till en historisk europeisk cupfinal som man förlorade, det som än i dag är det närmaste man har kommit en europeisk titel men man står fortfarande kvar på noll. För att inte tala om 90-talet och den gudabenådade fotbollsspelaren Francesco Totti, som hade all sin talang i fötterna och inget i huvudet. Totti, som spelade hela sin karriär i sitt kära Roma. Och vad med Sensi-familjen som styrde laget in i det nya milleniet med en tredje Scudetto i 2001 där en ny klubblegend, ännu en one-club-man, Daniele De Rossi växte fram som en arvtagare. Så ja, någonstans kan jag förstå att en obildad människa, i många fall influerad av sina föräldrar, blir Roma supporter.
Men Sensi-familjen fick problem, verkligheten kom ikapp och man fick sälja till amerikanska investerare. James Pallotta blev med knackig italienska ny president. Saker och ting skulle förändras, kommersialiseras, det skulle tjänas pengar. Ny logo, ny identitet. Ut med det gamla in med det nya. Ut med romare, symboler, legender. In med legoknektar. Francesco Totti, denna klubbikon blev utfryst och utkastad tillsammans med sin vapendragare De Rossi. Kvar står man med… Florenzi. En spelare som är sådär halvbra på mycket men inte jättebra på något. Men då man som Romasupporter är så upphängd i spelare från det egna ledet, som bara spelat för Roma och ingen annan, så måste han få spela. Trots att han inte är jättebra som ving eller mittfältare, och bara halvbra som högerback. Vilket antiklimax. I tillägg så förlorade man finalernas final 26 Maj 2013 där man som Roma supporter måste förlorat en bit av ens själ.
Som Laziosupporter har jag svårt att föreställa mig hur det känns att ha förlorat allt så som Roma har, så jag måste fråga de rödgula: Vad finns kvar att älska?
