Hack i häl på passionen – en eftersläntrande resekrönika
I början av oktober 2011 var det dags. Dryga två månader tidigare hade jag slitit av ena hälsenan under en fotbollsmatch med vännerna och hade nu sedan dess släpat runt på en ställning runt benet som fått mig att likna RoboCop. Nu skulle jag äntligen få klara mig utan tingesten och ta mina första stapplande steg.
En smula sorgligt kan tyckas, men samtidigt patetiskt om man betänker att jag ett år tidigare hade skadat ena korsbandet och ändå tyckt att det var en bra idé att spela fotboll igen. Men vad gör man inte för det man älskar och det är just detta den här texten egentligen handlar om.
För om ungefär en dryg vecka skulle Derby della Capitale spelas. Lazio mot Roma. Jag hade med vännen och lazialen Oscar varit försiktigt optimistisk till om det ens skulle vara genomförbart att resa ner till matchen. Jag hade ju trots allt knappt kunnat stödja på foten sedan flera månader tillbaka och Rom är ju inte känt för sin handikappanpassning.
Men nu var biljetter, hotell och flyg bokade. Ingen återvändo. Jag hade dock bestämt sagt på förhand att curvan inte var något alternativ med tanke på min osäkra hälstatus. Mitt behov av bekvämlighet ledde till biljetter på Monte Mario. Jag övervägde till och med att plocka med en krycka som resesällskap och försäkring.
Vi kom ner till Rom under fredagen och begav oss till hotellet i närheten av Termini. De höga trottoarkanterna och ojämna gatorna visade ingen nåd och jag försökte släpa mig själv och resväskan mot vår destination. Väl där visade det sig att nog var det rätt hotell, men nyckeln till rummet och incheckning skedde i ett helt annat hotell en bit bort. Hälen ömmade redan nu, men vill man ha någonstans att sova får man bita ihop.
Under fredagskvällen begav vi oss i taxi mot Piazza Navona för att fira vår ankomst och att helgen i den eviga staden skulle börja på riktigt. Vi slog oss ner på en restaurang i närheten, men blev snart påminda om att vi inte rest tillräckligt långt bort från kalla Sverige. För plötsligt lystes gatan upp av ett kamerateam som med lampor och kamera följde tre kvinnor som kom gående ner för gatan. De vek av vid just den restaurang vi befann oss på och slog sig ner en bit bort med kamerateamet hack i häl.
”Det är ju Pernilla Wahlgren!” utbrast Oscar. Nog fan var det så. Här har vi rest 226,7 mil och nog fan kunde den linslusen hitta in på samma bakgata som vi. Oscar var nog inte lika upprörd som jag och hade mer svårt att avgöra vem i sällskapet som var snyggast. Vi skämtade kort om huruvida vår skaraborgska skulle komma med i bakgrunden av reportaget, men återgick snart till vår efterlängtade mat och dryck. Vi var ju här för viktigare saker.
Morgonen efter satte vi oss vid ett café i närheten av Repubblica för att få i oss en välbehövlig frukost. I samband med att vi fick in våra mackor droppade det in nervösa sms från Sverige om den pågående demonstrationen? Tydligen hade enligt rapporter bilar brunnit och demonstranter hade slagits med polis. Vi kollade båda frågande på varandra och noterade först nu alla flyers som låg på marken. Det blir lätt så när man har fokus på annat håll.
Men vetskapen om demonstrationerna fick oss inte att tveka kring att kvällsaktiviteten inkluderade mat och dryck. Vi tog oss till metron och åkte i kurs mot Colosseum. Vi blev dock snart varse om att flera stationer var avstängda för av- och påstigning och vi hoppade till slut av i höjd med Circus Maximus. Stationen var öde och det kändes som om vi var ensamma om idén om en utekväll i Rom.
Men plöstligt fick vi sällskap. Ut från ena tunneln dök ett femtiotal demonstranter upp med höga rop och megafoner. Jag och Oscar nyktrade kvickt till och följde strömmen så gott det gick för att så snabbt som möjligt ta oss ut till gatuplan. Väl där ute fann vi att gatan endast befolkades av ytterligare demonstranter och ungdomar. Vi bestämde oss för att göra en reträtt och efter en stunds promenerande fann vi en taxi som tog oss tillbaka mot hotellet. Det fick bli en bit mat och öl i närheten istället. Det fanns ju en morgondag att tänka på.
På matchdagen begav vi oss på morgonen till Piazza Flaminio där vi skulle hämta ut våra biljetter. Den kryptiska instruktionen och Oscars tveksamhet kring var och hur de skulle hämtas ut bidrog dock till en krypande oroskänsla. Men strax före den utsatta tiden samlades det folk utanför lokalen. Vi språkade kort med ett gäng engelska West Ham-supportrar samt en förvuxen jätte till bulgar som alla kommit för att stötta Lazio på planen. Lugnet infann sig när vi sedan fick våra biljetter och fokus kunde övergå till öl och den stundande matchen i en skiftande inbördes ordning.
Just aktiviteten öl var annars under helgen en återkommande och välbehövlig paus då jag på grund av min ömmande häl inte kunde gå några längre sträckor. Detta var dock inte något som Oscar alltid hade i åtanke. Scenariot var i regel att Oscar tågade på när undertecknad betänkligt haltade fram längs Roms gator och försvann i horisonten. När hans furiösa fart kom på tal konstaterade han skadeglatt: ”Nu vet du hur jag känt mig alla år!” Hygglo.
Väl framme vid Olimpico stötte vi ihop med två andra svenska laziali som jag tyvärr inte minns namnen på. Vi tog sällskap runt arenan och upp för den märkbart stigande backen för att komma till insläppet för Monte Mario-läktaren. Berusningen och anspänningen inför match fungerade tillfälligt som smärtstillande. Men det kändes ändå som en befrielse när vi till slut stod vid insläppet och blev visiterade.
Vi fann dock att våra sittplatser var alltför nära Curva Sud och på Oscars initiativ tog vi oss längre bort för att se om det inte fanns några lediga sittplatser på rätt sida läktaren. Vi fann vad vi sökte och slog oss ner bakom en äldre man som satt med sitt barnbarn. De frågade efter en stund var vi kom ifrån. Men de undrade nog fortsatt vilka de hade fått bakom sig. Två snubbar som hade svårt att sitta ner och svor ömsom på italienska, ömsom på något obegripligt språk. Men snart nog skulle vi dela en intim känsla. Glädjen.
När Matuzalém på övertid hittade in med en delikat chip till en fristående Miroslav Klose brast det. Mannen och barnet vände sig i glädjen om och tillfället förbisåg alla språkförbistringar med innerliga kramar och vrål. Vi var trots våra skillnader förenade över glädjen av ett fotbollsmål. Inga begripliga ord behövde utbytas. Bara glädje. Vi förstod varandra ändå.
Efter matchen tog vi oss, berusade av resultatet, till busshållplatsen vid Mancini för att tillsammans med en hel del andra tränga ihop oss på en buss in mot stan. Bland resenärerna återfanns en något överförfriskad svensk mamma och hennes son iklädd Roma-tröja. Det gick att konstatera att åtminstone en av dem hade haft det kul ikväll.
Vi kom tillbaka till hotellet strax efter midnatt och hade endast ett par timmar av möjlig sömn framför oss innan flygbussen skulle avgå för vårt tidiga flyg. Men upprymdheten gjorde det svårt att ens slumra en stund. Värken i hälen gjorde sig påmind och sade allt om hur fantastiskt jobbig fotboll kan vara. Men väl värd den som har möjligheten att stappla sig fram på Roms gator.
