Historien upprepar sig...
Historien upprepar sig igen, spelare som inte visar vilja och tränare som verkar ha tappat det: resultatet av Lotitos inbilskhet.
Det halvtomma Olimpico, övergiven av det vanliga folket och framför allt av Curva Nord, som har - nu - tagit definitivt ställning mot Gabriellis beslut att dela upp kurvan i två delar. Den dåliga stämningen, den kalla novembervinden som sveper över stadion och ett anonymt lag, som inte är värd att bära den ljusblå tröjan. Det var säkert ingen oförglömlig söndag. Eller kanske så var den det. Det var en söndag som alla laziali kommer att minnas som en av de sämsta söndagarna någonsin på Olimpico.
Det är spelarnas fel, det är Piolis fel eller är det Lotitos fel. Det är allas fel. Var och en har sin egen del av ansvaret. Ingen ska komma undan kritiken. Det finns ingen alibi som håller. Lazio är inget lag längre. Lazio är ett kruthus på väg att explodera. Candrevas ord efter matchen måste läsas som en öppen kritik till Pioli, och det är ett tecken på att allt inte är som det ska i omklädningsrummet. Det har blivit grupperingar.
Candreva blev besviken när Pioli inte gjorde honom till kapten i augusti, och spelaren verkar inte ha glömt det. Candrevas prestationer, men framför allt attityden och inställningen han haft sedan början på säsongen är ett bevis på den oron som han visade under sommaren och som var bekräftade av orden igår. Candreva borde dock, som kapten han ville bli, titta sig i spegeln och fråga sig själv om han, liksom hans lagkamrater, ger allt i deras makt på plan. Och Candreva, liksom hans lagkamrater vet att svaret på denna hypotetiska frågan till sig själv skulle vara negativ. Det här är inte den Candreva vi har sett tidigare år, denna är inte den Biglia, denna är inte den Anderson, denna är inte den Parolo vi är vana till, och så vidare. Ingen ger på plan vad de skulle kunna ge. En stor brist på motivation syns tydligt. "Kanske ja, eller kanske nej" säger Parolo, och gör det klart för alla att ja, de saknar motivationen. Varför? Jo, för att klubben (läs, Lotito) har, liksom de senaste elva åren, återigen missat det kvalitativa språnget alla laziali alltid har hoppats på.
Genom att tro att oerfarna och unga talangfulla spelare kunde leda laget till målet man haft de senaste tio åren. Att ta sig till Champions League. Man har agerat och tänkt för mycket framåt. Man har trott för mycket på Hoedt, Kishna och Milinkovic. Trott på att de skulle lära sig snabbt, bli bra snabbt, så snabbt så att de kunde varit beredda på att möta Manchester United (Bayer var på pappret ett av de bästa lagen att möta). En galen idé, en kortlivad galen idé. En idé som verkade funka i åtta dagar. Nämligen de dagar mellan Keitas mål på Olimpico och de tre målen av Calhanoglu, Mehmedi och Bellarabi på BayArena. Det Lazio som spelade en bra fotboll, anfallsinriktad fotboll som vi skådade förra året har dött där. Pioli ser ut att inte lyckas hålla laget samman, att ge spelarna ny motivation och att försöka övertyga dem att göra om allt det goda de åstadkom förra året. Nu har Pioli helt plötsligt blivit en tönt, en okapabel tränare som måste få sparken. Som Petkovic var. Som gick från att vara en hjälte till en förrädare på sex månader.
Från det historiska derbyt till den katastrofala bortamatchen i Verona. Historien upprepar sig, men vi struntar i det och vi vägrar lära oss från det förflutna. Pioli kommer kanske få sparken, som Petkovic. En ny tränare kommer att leda laget till en placering i mitten av tabellen, för att sedan bli en av de bästa tränarna i Italien under nästa säsong. Ända tills han med, liksom Pioli och Petko, kommer få sparken, på grund av arroganta ledare och elva män som, på plan, aldrig visar att de är män. Det kanske kommer att gå så. För att skicka iväg 25 spelare är svårt, och byta president är ännu svårare. Men det kanske är enda lösningen till Lazios problem.
Källa, LaLazioSiamoNoi
