Högt upp i det ljusblå
Vladimir Petkovic är en enkel man. Han är en man som få hade hört talas om innan hans ankomst till den eviga staden. Nu, åtta månader senare, är han en man som har lyft örnen till höjder som få visste att den kunde flyga på.
Få lag kan visa upp två så vitt skilda ansikten under en match som Lazio kan. I mitten av andra halvlek mot Napoli fick vi se ett Lazio som inte gick att känna igen. Vi fick se Edy Rejas Lazio. Inget illa mot Reja, men dagens Lazio är så mycket vackrare, råare och smartare än vad Rejas Lazio någonsin var. I första halvlek fick vi se prov på Petkovics verk. Likt en italiensk skulptör har han format dagens Lazio på ett sätt som få visste var möjligt.
Petkovic är ingen tränare som gjort sig ett namn på den internationella tränarscenen. Han är ingen tränare som har vunnit de stora titlarna. Han har faktiskt inte vunnit en enda titel under hela sin tränarkarriär. Men likväl styr han skutan Lazio mot höjder som få trodde var möjliga. Vad är hemligheten undrar många? Ja, det undrar jag också. Att en så pass enkel man, som för bara fem år sedan jobbade heltid för det katolska välgörenhetsföretaget Caritas, skapar ett lag som aspirerar på spel i Champions League, med en begränsad trupp. Ja, det är inget annat än ett verk signerat av en sann konstnär.
Det har tagit sin tid att forma detta Lazio. Petkovic är inte den ende som ska ha en eloge för dagens Lazio. Även Reja och Delio Rossi har en stor del i detta verk.
Det är en fröjd för ögat när Marchetti räddar alla möjliga och omöjliga skott, på de allra mest konstnärliga sätt Olimpico skådat. Det är ren njutning när man ser en i grunden medelmåttig ”Beppe” Biava agera som en försvarsgeneral utan dess like. Anderson Hernanes överstegsfinter misslyckas sällan. Trots att det känns som slowmotion hinner man inte med när Sao Paolo-sonen börjar dansa samba till Petkovics dirigerande takt. Visst är det befriande att se hur den tidigare så kritiserade Cristian Ledesma slår passningar till korrekt adress med en sådan finess att självaste Fabio Liverani skulle bli avundsjuk?
I en klubb där man aldrig kan känna sig säker, där man aldrig tillåts uppleva innebörden av ordet stabilitet, har en enkel man från Sarajevo kommit in och lyckats med ett uppdrag som var dömt att misslyckas. Han har lyckats sätta fart på ett slött skepp. Han har lyckats hitta en ny dimension i spelet och i varenda spelare. Han har helt enkelt lyckats med det omöjliga.
Vladimir Petkovic, en enkel man med ett komplicerat uppdrag. En man som de flesta tvivlade på. En man som bevisat att man kan lära gamla hundar att sitta. Han står jämte planen och beskådar sitt verk. Ett verk han knappast kunnat göra vackrare.
Grazie mister
