Illusion eller verklighet?
Lazio har trots förlusten senast mot Juventus ett fantastiskt utgångsläge när man jagar en plats i nästa års Champions League. Säsongen har överträffat alla förväntningar och gång på gång har man fått nypa sig i armen för att förvissa sig om att det är verklighet. Som laziale är man dock förberedd på att allt kan vända på en sekund.
Felipe Anderson dansar på de italienska gräsmattorna som om han aldrig gjort annat. Stefan de Vrij härskar i försvaret som det antika Roms största generaler. Lucas Biglia vinner och fördelar bollar med majestätisk precision. Och Miroslav Klose är just Miroslav Klose. Livet som laziale har varit fantastiskt under merparten av säsongen. Vinsterna har avlöst varandra och vi har fått se prov på ett spel som ingen trodde var möjligt på förhand, speciellt med tanke på den nye tränaren och den relativt nykomponerade truppen som han hade till sitt förfogande.
Långa vinstsviter har varvats med kortare dippar. Efter varje seger har drömmen om Champions League växt och innan vi visste ordet av det så låg vi på andra plats i tabellen med några få omgångar kvar att spela. Man söker på youtube för att återuppleva de fantastiska ögonblicken under säsongen. Man vill se Felipe Andersons briljans, hans genombrott, hans mål mot Parma och hans väg mot toppen igen. Man söker på Klose och hans underbara näsa för mål. Allt detta medan man fortfarande har svårt att riktigt ta till sig att man ligger tvåa i tabellen. Med en enligt vissa inkompetent Claudio Lotito vid rodret, och en lång, blond, albansk sportchef vid namn Igli Tare styrandes över värvningarna så skulle detta Lazio egentligen inte ligga tvåa. Men tack vare just Lotito och Tare så ligger man just där. Tack vare Pioli så är man på väg att göra det omöjliga. Men likväl vågar man inte riktigt släppa taget och njuta fullt ut. Den där enorma formsvackan som Lazio drabbas av varje år, det där katastrofala spelet som vi har fått se prov på några gånger per säsong, lurar runt hörnet.
Jag personligen vet att allt detta, hela den här drömsäsongen, kan spricka när som helst. Vi har varit med om det förut, om än inte samma omfattning och på samma sätt. Två gånger under Edy Rejas ledningen hade vi matchboll gentemot Udinese i jakten på en Champions League-plats. Båda gångerna förstördes allt under vintermercaton. I år är vi förbi vintermercaton. Sju omgångar återstår. Sju omgångar fyllda av ångest, nervositet och pina. Trots att vi har kommit längre än vad vi någonsin hoppades på, på kortare tid än vad vi någonsin trodde var möjligt, så är det en gnutta ångest som infinner sig inför de sju avslutande matcherna. Skadorna har redan börjat komma, tänk om även formsvackan kommer med dem?
Kommer vi spela lika uselt mot Chievo, Parma och Atalanta som vi gjorde mot Cesena och Empoli borta? Kommer vi få se Napoli komma närmre och närmre samtidigt som Roma återfinner formen igen? Man vill så gärna att säsongen ska ta slut i morgon men samtidigt vet man att det måste spelas om det. Vi har hittills levt i en fantastisk verklighet. Om sju omgångar kan den verkligheten ha bytts ut mot en illusion. Vi kanske sitter där och summerar säsongen som nybliven fyra. En placering som skulle kännas som ett stort misslyckande med tanke på hur säsongen utformat sig. Men om lite mer än en månad vet vi om detta är det nya Lazio eller om vi bara fått uppleva samma oberäkneliga Lazio ännu en gång.
