Jakten på det försvunna flytet
För ett år sedan var många lyriska över doktor Vladimir Petkovics intåg i den italienska fotbollen och hans ”Banda Petkovic” överraskade med att sno åt sig poäng. Nu är ligan upplöst och Petkovic har ersatts av gamle Edy Reja.
På vissa håll har säsongsinledningen gått som tåget. I Lazios fall har det istället varit nästintill total utdelning på de negativa förväntningarna som fanns inför säsongen. Vårt försvar håller inte, det måste finnas alternativ till en skadekänslig Klose och vad kommer att hända med Hernanes?
Petkovic var inte den doktor vi behövde och nu har vi återgått till vår gamle husläkare i hopp om att han ska ha den rätta kuren. Reja är inte någon som kommer att revolutionera Lazio, men det är ändå ett omöjligt uppdrag så länge inte ledningen skaffar sig förmågan att tänka långsiktigt. Reja bidrar ändå med trygghet och stabilitet, vilket är de främsta skälen till att vi befinner oss där vi gör nu.
Många hade oro för Lazios försvarslinje inför säsongen. Eller ja, det dröjde egentligen fram till supercupfinalen och det kollektiva haveriet mot Juventus innan det tog fart på allvar. Det behövdes nu en riktig klassback som skulle lyfta backlinjen mot nya nivåer. Visst skulle Lazio vara i behov av en klassmittback som alla andra, men det vore naivt att tro att det enkom skulle ha gjort skillnad för hur den här säsongen har börjat.
En försvarsspelare gör inte en backlinje. Vårt problem har i grund och botten handlat om hur laget har fungerat som enhet. Vår svaghet i detta avseende har gett utrymme för att en enskild prestation har varit så avgörande i många matcher. Petkovic har under säsongen ständigt tvingas till byten i försvarslinjen utifrån skador och dippande form. Vi har nog spelat med en nykomponerad backlinje i stort sett varje match.
Sedan ville ju Petkovic kompensera för ett svagt ytterbacksspel vid inlägg med att placera två resliga herrar i mitten. Men problemet är ju att det inte är riktigt så målen mot Lazio har sett ut. Det är snarare så att Lazio straffats av snabba omställningar, där exempelvis Cana och Ciani har fått spela vända mot mål och där har de ju inte sin styrka. Mittfältet har inte kunnat skydda dem och försvarets tillkortakommanden under trängda lägen har visat sitt fula tryne.
Punkt ett är att bestämma sig för vilka som är förstavalen och ge dem ett förtroende ut på planen. Som säsongen har sett ut har det nästan varit en förbannelse att tilldelas en startplats i Lazios backlinje. Därifrån får man bestämma sig för var försvarets utgångsposition bör vara. Om det nu är ett par meter längre ner så är det åtminstone tryggare när vi går framåt.
Rent psykologiskt har ju säsongen gått precis som förväntat. Bortaspelet och Kloses frånvaro under större delen av hösten har blivit till ett allt mörkare moln. Påståenden och kritik har blivit till sanning och laget har inte varit sena att infria de lågt ställda förväntningarna. Det har nästan blivit enklare att möta Lazio än att vara Lazio. Viljan och tron har alltmer avtagit i takt med de uteblivna resultaten. Petkovics ihärdiga påståenden om att vi förtjänat mer gav aldrig det bränsle som spelarna behövde, snarare en falsk illusion att om vi bara spelar på så kommer allt att lösa sig.
Det flytande kontringspelet för ett år sedan har nu övergått till ett impotent bolltrillande. Det haltande spelet straffas för individuella misstag och laget har dessutom haft en osviklig oförmåga att förvalta de chanser som dykt upp. Onazi har i vissa matcher plockat till sig en registaroll han inte bemästrar. Det går för långsamt och det har synts tydligt att det inte finns något vidare samspel och trygghet i hur uppspelen ska se ut. Hernanes kommer inte upp i planen och oftast överlåts bollen till Candreva som kör fast på sin kant eller avlossar ett meningslöst skott från distans.
Lazio har sedan länge varit ett lag som varit beroende av sin lagstyrka och sitt samspel för att nå resultat och för att dölja individuella brister. På senare år har detta spetsats med spelare som Klose och Hernanes, men det frångår inte behovet av att laget som sådant måste fungera. Det Lazio vi har sett under hösten har gått ifrån sin identitet. De har känt sig tvungna att spela solo när det snarare funnits behov av att spela ihop. Som det alltid har varit.
De ständiga skiftena från Petkos sida i fråga om formation och spelare har mest skapat förvirring. Om man jämför samspelet som Hellas under säsongen intakta trio Cacciatore, Romulu och Iturbe hade i förra matchen är det enkelt att se var det felar i Lazio. I Lazios fall är det typ bara Candreva som varit konstant längs högerkanten. På vänsterkanten har det sett likadant ut med ständiga skiften från match till match. Spelare har skyndats tillbaka från skador och har fått hoppa in trots att formen inte varit den bästa. Om man jämför med hur det sett ut i många andra lag är det nog bevis för att trygghet och kontinuitet gör sitt för resultaten.
Bakom varje framgångsrik grupp finns en trygghet och ett samspel. Om vi nu ska hitta tillbaks till det försvunna flytet och bli ett ”Banda Reja” är det nog avgörande att vi får ordning på vilka som ska ingå i det ordinarie bandet och att få dem att lira samma melodi. Annars är det klart att vi fortsätter spela i otakt.
