Kan man radera 22 år av kärlek?
Jozo Glavas krönika om Inzaghis återkomst inför matchen imorgon.
Matchen närmar sig.
På lördag kommer han stå där. Vad ska jag känna? Hur kommer han känna? Kommer publiken bua? Jag har ärligt talat ingen aning. Det är först nu det börjar sjunka in att Simone Inzaghi på lördag kommer stå på Olimpico med ett annat lags emblem på bröstet.
Ju mer man tänker på den, desto mer surrealistiskt och otrolig blir berättelsen om Simone Inzaghi.
1999 värvades han till ett av världens då bästa lag. Han vann scudetton, coppan, supercoppan och europeiska cupercupen. När lagkamrat efter lagkamrat, stjärnspelare efter stjärnspelare, till och med president efter president, lämnade Lazio så stod han kvar. Han fick se klubben gå igenom ett ekonomiskt stålbad. Han fick se en ny president ta över. Och om man ska vara ärlig så var det ett helt nytt Lazio han blev en del av, även om örnen på bröstet var den samma.
Han gjorde sitt sista mål i klubben så sent som 2008. Han hann till och med att spela några matcher med Stefan Radu innan han la skorna på hyllan. När spelarkarriären var över så blev han tränare. Där klättrade han genom alla ungdomslag hela vägen till primaveralaget.
När Stefano Pioli var sparken så fick han chansen i seniorlaget. När sedan soppan med Bielsa var över så stod Simone Inzaghi där som permanent tränare. Och som han gjorde det. Han vann tre titlar och tog klubben till Champions League igen.
Läs nu igenom de ovanstående två styckena igen och säg med handen på hjärtat att det inte vore ett fantastiskt filmmanus. Fatta att en spelare värvas som stortalang, öser in mål, vinner ligan, blir klubbens bästa europeiska målskytt, får se alla lagkamrater lämna, ser när klubben nästan går i konkurs, bli tränare i ungdomslagen, tar över seniorlaget och sen tar laget till Champions League.
I 22 år tillhörde han oss. Jag känner inte till någon berättelse i världsfotbollen som liknar den om Simone Inzaghi och hans Lazio.
På lördag återvänder han. Och jag har ingen aning om hur jag kommer känna. Jag kommer se honom gå fram mot Maurizio Sarri och ge honom en kram. Jag kommer se honom blicka mot curva nord. Jag kommer se honom gestikulera mot spelarna, vifta mot domarna, springa längs med sidlinjen. Det hade kunnat vara en helt vanlig säsong på Stadio Olimpico. Skillnaden är att han nu kommer göra det för Inter. Olimpico är inte längre hans hem. Curva nord är inte längre hans curva.
Det värsta med hela den här känslan är att jag fortfarande inte vet hur jag ska känna kring hans sorti från Lazio. Han lämnade på ett allt annat än snyggt sätt, det kan man lugnt konstatera. Och sen ersattes han av den betydligt mer namnkunnige Maurizio Sarri, en rekrytering som fick majoriteten av supportrarna att jubla av glädje. Simone Inzaghi kanske var slut i Lazio. Han kanske hade klämt, tänjt, vridit och vänt så mycket han kunde på truppen och faktiskt fått ut maximalt av den. Jag vet inte. Maurizio Sarri kommer kanske få ut mycket mer av truppen så småningom. Jag vet inte. Det enda jag vet är att det kommer kännas konstigt.
På lördag kommer Simone Inzaghi stå där igen. Vad kommer jag känna? Vad kommer han själv känna? Kommer publiken bua? Kommer publiken kanske rentav jubla som en hyllning för hans 22 år i föreningen? Jag ställer mig själv frågan, kan man radera 22 år av kärlek? Jag vet inte. Jag tror inte Simone Inzaghi själv vet.
