Krönika: Det där var inte mitt Lazio
För sju månader sedan såg jag mitt Lazio spela en fotboll som jag aldrig sett dem spela förut. Energi, fantasi och fart. I anfall efter anfall kom man och överraskade motståndarna. I gårdagens derby var allt det som bortblåst. Spelarna på planen skämde ut allt det fantastiska som Lazio står för.
12 april 2015. Matchen mot Empoli är inte ens fyra minuter gammal innan kaptenen Stefano Mauri sätter dit skallen och styr in bollen till 1-0. Miroslav Klose gör ett nästintill identiskt mål 25 minuter senare, och innan domaren blåst för halvtid har Antonio Candreva hunnit med att sätta dit 3-0. Matchen slutade till slut 4-0 sedan även Felipe Anderson gjort mål i den andra halvan av matchen. Segern var Lazios åttonde raka i Serie A och betydde att man på allvar var inblandade i striden och scudetton och en plats i nästa års Champions League. Spelarna stannade kvar länge på planen efter matchen och gick runt hela arenan för att tacka de 50 000 personerna som hade tagit sig till Olimpico den dagen. Lucio Battistis fantastiska låt ”I giardini di marzo” dånade ut Olimpicos högtalare och en hela arenan sjöng tillsammans.
Jag tittar på klippet om och om igen. Jag får gåshud varje gång jag hör refrängen och ser hur spelarna går hela vägen fram till curvan för att tacka för stödet. Det Lazio som vi såg då var enkelt att älska. Det kändes som att man hade hundra olika sätt att anfalla på. Om det var stopp på kanterna för Antonio Candreva eller Felipe Anderson så kunde alltid Marco Parolo eller Stefano Mauri lösa upp knutarna centralt. Om vi inte hade tillräckligt med energi på planen kunde vi alltid sätta in Keita Balde. Om det var frisparksläge hade vi alltid Lucas Biglia där. Varje gång Lazio gick till anfall blev det farligt. Man kunde stirra sig blind på Felipes tempoväxlingar, Kloses beslutsamhet, Biglias spelförståelse eller de Vrijs positionsspel. Man älskade allt med Lazio då. Man älskade enheten som Lazio blivit. Man älskade att laget samlades i en ring efter en cupmatch i Neapel och sjöng gemensamt efter matcherna. Man älskade att publiken hade börjat komma tillbaka till arenan och att curvan alltid hördes mest. Där och då fanns det inte ett enda mörkt mål på den ljusblå himlen.
8 november 2015. Lucas Biglia sänker huvudet och går sakta ner mot spelartunneln. Antonio Candreva sitter kvar på bänken och tittar ut i tomma intet. Miroslav Klose grämer sig över att ha missat öppet mål och att fortfarande vara mållös den här säsongen. Lazio har just förlorat ett derby mot största rivalen Roma med 2-0 och man gjorde det utan att ens försöka. Om man hade hundra olika sätt att anfalla på mot Empoli sju månader tidigare så hade man endast ett sätt att anfalla på i dag – Gentilettis högerfot. Boll efter boll gick antingen över eller vid sidan om en ensam Filip Djordjevic. Antonio Candreva försökte komma runt på kanten men var så iskall som bara han kan vara när han är ur form. Biglias spelförståelse gav mig flashbacks till 2010 och Roberto Baronio. Marco Parolo irrade runt i ett ingemansland utan att få ut något vettigt av sitt spel, och Felipe Andersons försökte gång på gång med sin fart men kom sällan loss.
Någon knökafull curva var det heller inte tal om. Prestige och stolthet i all ära men det här är ett jäkla derby. Då ska man stå där och stötta sitt lag om det så är Serie C man spelar i. Istället är man irriterade på att någon kostymnisse i Roms stadshus bestämt sig för att sätta upp staket mitt bland fansen och därför väljer att förstöra världens vackraste fotbollsmatch. Dagens Lazio är så mycket svårare att tycka om och älska än det Lazio vi såg för sju månader sedan. Att ett lag kan förändras så mycket på så kort tid, trots att man inte tappat någon spelare av värde, är skrämmande. All energi är borta. Finessen i anfallsspelet är som bortblåst och fantasin finns inte där längre. Man kan älta hur länge som helst att Stefan de Vrij är borta men i derbyt var det offensiven som svek. Jag vet inte vad det beror på. Om det är Stefano Piolis osäkerhet eller om det är spelarnas låga självförtroende, men det här är inte i närheten av det Lazio som hyllades i hela Italien i våras.
Dessvärre känner man igen mönstret. Ny, relativt okänd tränare tar över, gör en bra debutsäsong, hyllas, för att sedan floppa under sitt andra år. Stefano Pioli ska ha all ära för vad han åstadkom förra säsongen. I år har han fått behålla exakt samma lag och dessutom spetsat till truppen med talang från alla Europas hörn, men fantasin som man knappt kunde tro var sann är som bortblåst. Vi har inte producerat ett fint anfall på tre matcher. Förra året producerade vi tio anfall som ett lag under en halvlek. Jag kan inte sätta fingret på det men något saknas i dagens Lazio. Kanske behövs det en ny röst i omklädningsrummet, kanske tog förlutsen mot Leverkusen hårdare än vad någon annan hade trott, eller kanske är det så att spelarna helt enkelt överpresterade å det grövsta förra året och att de helt enkelt inte håller högre nivå än vad de visat de senaste matcherna. Är det bara vi som haft för höga förväntningar på Lazio?
Gårdagens derby var en skymf mot klubbmärket på bröstet. Samma lag som hade trollbundit oss med sitt fantastiska spel, gjorde i går att man skämdes över att de hade på sig den ljusblå tröjan. De försökte inte ens. När det stod 1-0 med 30 minuter kvar att spela så stod de helt stilla utan någon som helst antydan till att ta en löpning eller öppna upp en yta åt en lagkamrat. Istället passade man tillbaka till Gentiletti som med sin fot föste upp bollen till Romas backlinje. Gång på gång såg det ut så och någon antydan till taktisk förändring fanns inte.
Jag kommer fortsätta titta på det där klippet som gjordes efter matchen mot Empoli – och som ni kan hitta under den här artikeln - och jag kommer fortsätta tro på att dagens Lazio kan bli minst lika bra som man var under de där månaderna i våras då man gick och längtade efter att se dem spela fotboll. Jag tror på att Lucas Biglia kommer sprida passningar med millimeterprecision igen. Jag tror att Antonio Candreva kommer hitta självförtroendet igen och vara precis så där hårdskjutande bra som bara han kan vara. Jag tror att Felipe Anderson kommer växla upp och rinna förbi sina motståndare igen som om de vore koner. Jag tror att Marco Parolo kommer dyka upp som gubben i lådan och börja göra sina mål igen. Jag tror att Stefano Pioli är bättre än Ballardini och Petkovic. Jag tror att jag kommer längta till söndagarna igen. Jag tror på mitt Lazio.
https://www.youtube.com/watch?v=IyiRO-MhTJ8
