Krönika: Från skam till stolthet
Stefano Mauri gick ut och in kom en för mig helt okänd bosnier som vi just värvat från schweziska ligan. Drygt tio minuter senare blåste domare Gianluca Rocchi av säsongspremiären borta mot Milan och vi hade just fått bevittna det i särklass sämsta inhoppet av en spelare någonsin. I dag är den spelaren kapten för SS Lazio.
Sommaren 2011 hade Claudio Lotito och Igli Tare stått för stora förändringar i Lazio. De hade vinkat adjö till tongivande spelare som Mauro Zarate, Fernando Muslera och Stephan Lichtsteiner. Ersättare till dem blev istället spelare som Miroslav Klose, Federico Marchetti, Djibril Cissé, Lorik Cana, Abdolay Konko och en viss okänd 25-årig bosnier från schweiziska Young Boys.
Av alla spelare som värvades och inte kom gratis den sommaren så var Senad Lulic den billigaste. Till och med floppen Emiliano Alfaro kostade mer än Senad Lulic. Ingen förväntade sig något av Lulic. Ingen visste något om Lulic. Ingen hade knappt sett Lulic spela.
När säsongen 2011-2012 väl skulle sparka igång mot storfavoriterna och regerande mästarna Milan så var Senad Lulic inte en påtänkt för startelvan. Och bara drygt 25 minuter in i matchen fick Miroslav Klose och Djibril Cissé oss att drömma om fornstora dagar igen. Några minuter senare hade Zlatan Ibrahimovic och Antonio Cassano grusat drömmarna.
När matchen led mot sitt slut väntade man ivrigt på nästa drag från antingen Edy Reja eller Massimiliano Allegri. Vem skulle bytas in och avgöra matchen? Var det Tommaso Rocchi? Var det Alexandre Pato? När matchklockan hade tickat uppemot 80 så stod den okände 25-årige bosnierna vid sidlinjen. Stefano Mauri gick ut och Senad Lulic hoppade in.
När domare Gianluca Rocchi blåste av matchen drygt tio minuter senare så var det inte Miroslav Kloses fantastiska mål jag mindes mest. Det var inte heller Djibril Cissés otroliga nick. Det var Senad Lulics miserabla inhopp. Han hade inte ett rätt. Expertkommentatorn i den matchen, Martin Åslund, skrattade och tyckte synd om honom. Lulic sparkade bort flera bollar över sidlinjen, visste inte var han skulle stå, visste inte vad han skulle göra och såg ut som ett dagisbarn bland vuxna. Det kändes så fel. Han skulle inte spela fotboll den här killen, han skulle servera mat på en Balkanrestaurang istället. Jag skämdes. Jag hade aldrig sett en så usel insats av en enskild fotbollsspelare, och vi hade just betalat tre miljoner euro(!) för honom. Vi hade blivit rånade av Young Boys. Jag ville aldrig mer se honom spela igen, bara för att undvika att skämmas lika mycket.
Sommaren 2017 stiger Senad Lulic upp på podiet vid träningslägret i Auronzo di Cadore för att presentera de nya tredjetröjorna för den kommande säsongen. Han spricker upp i ett leende och visar stolt upp örnen på bröstet. Han ställer upp på intervjuer och tar foton med entusiastiska barn. Han är ny kapten för SS Lazio och han har förtjänat det.
Det finns få spelare jag önskar så mycket lycka och framgång som jag gör åt Senad Lulic. För varje löpsteg han tar växer kärleken till honom. Han har gång på gång visat vilken sorts spelare han är. Han har visat att han är den lojale, trogne spelaren som han ger sken av att vara. Om det är någon som inte tar jobbet så är det Senad Lulic som visar hur jobbet ska tas. I match efter match är det han som har sprungit mest. Det är han som har terroriserat motståndarna mest. Det är han som har visat lazialita mest. Han är lazialita.
Ingen kan påstå att Senad Lulic är den mest tekniske, snabbaste, briljantaste, smartaste eller snyggaste spelaren i Lazio. Men ingen kan heller förneka att han är den som symboliserar dagens Lazio bäst. Med en spark i Coppa Italia-finalen mot Roma 2013 skrev han in sig i våra historieböcker för all framtid. Sedan dess har hans ljusblå hjärta blivit större för varje dag. Lazio är inte Real Madrid och vi spelar inte den vackraste fotbollen. Vi ägs inte av en shejk och vi har inte pengar att spendera hundratals miljoner på spelare. Istället har vi hjärta och lungor. Istället har vi Senad Lulic.
