Krönika: Känslan som aldrig funnits där förut
Dagens Lazio får mig att känna på ett sätt som jag aldrig känt kring klubben förut. Jag känner hopp, jag känner tro, jag känner kärlek. Inget är omöjligt för dagens Lazio.
Som laziale har livet alltid varit som sådant att man aldrig riktigt vågat slappna av. Oavsett hur bra man spelat enskilda matcher så har det någonstans i bakhuvudet alltid funnits tankar om att det ska gå käpprakt åt skogen när som helst. Oavsett hur många matcher man vunnit i rad och hur högt man legat i tabellen så har man som supporter vetat att det aldrig kommer hålla hela vägen. Det är inte för att vi inte tror på klubben i vårt hjärta, utan det är för att det handlar om SS Lazio, klubben som aldrig riktigt räcker hela vägen till de stora titlarna eller de finaste turneringarna. Men dagens Lazio är annorlunda.
I lördags satt jag på en pub i centrala Milano och skulle titta på Juventus-Lazio. Jag skulle egentligen varit på arenan och kollat på matchen men på grund av biljettstrul så blev det en restaurang i Milano istället. Omgiven av högljudda juventini kände jag något som jag aldrig känt kring klubben förut. Jag kände att vi på fullaste allvar kunde slå Juventus på bortaplan utan att resultatet på något sätt skulle vara missvisande eller orättvist. Jag kände att vi just nu är bättre än förra årets Champions League-finalist. Efter att den ständigt tuggummituggande Tommy Strakosha räddat straffen några timmar senare så var känslan knappast sämre. Vi är verkligen så här bra. Vi tror verkligen på att allt är möjligt.
För några år sedan skulle man skrivit in förluster mot Milan hemma och Juventus borta redan innan säsongen börjat. Nu har vi krossat Milan och vunnit två matcher på kort tid mot Juventus, utan att någora av resultaten på något vis varit orättvisa. Allt är möjligt på dagens Lazio. Man ser det på Luis Albertos fantastiska självförtroende och än mer fantastiska bollbehnadling. Man ser det på Ciro Immobiles underbara löpsteg och magnifika målsinne. Man ser det på Stefan de Vrijs leende efter att han lyckats med en brytning. Man ser det ta mig fan även på Tommy Strakoshas tuggummituggande. De här spelarna räds inget motstånd, de vet att om de spelar som de kan spela så kan de slå vilket lag som helst. Du kan ställa Barcelona eller PSG på andra planhalvan, dagens Lazio kommer inte skälva ett dugg av rädsla. De kommer ge sig ut, spela på sitt sätt och göra det för klubbmärkets skull.
Jag vågar påstå att detta är nästan uteslutande Simone Inzaghis förtjänst. Han har fått föredettingar och helt bortglömda spelare som Luis Alberto, Lucas Leiva och Felipe Caicedo att tro på laget. Han har fått en spelare som för mindre än två år sedan spelade i brasilianska fjärdeligan att tro på det. Han har fått supportrarna, curvan och alla runtomkring klubben att tro på dagens Lazio. Simone Inzaghi är den människa som vet bäst vad Lazio gått igenom. Han har varit i himlen med klubben. Han har fått spela Champions League år ut och år in med klubben. Han har fått fira titlar framför curvan. Men han har även sett hur klubben varit minuter från konkurs. Han har sett hur den nye presidenten Lotito presenterat nio nya spelare på en och samma dag efter att ekonomin körts i botten. Han vet vad som krävs för att vara en del av ett vinnande lag.
Dagens Lazio är inte som tidigare upplagor av Lazio. Simone Inzaghi är inte som tidigare tränare i klubben. Spelare som ingen trodde på för några år sedan spelar nu som i trans. Klubben som ingen trodde på för några år sedan spelar nu med världens största självförtroende och tro på sig själva. Oron inför matcherna finns där fortfarande och kommer så alltid att göra. Tankarna på att det kommer gå käpprakt åt skogen finns även de där. Men om det är någon som kan lyckas skrämma bort de tankarna så är det Simone Inzaghi. Om det är någon som kan skrämma bort spöken och få oss att tro på att vi kan spela ut Juventus, Milan och alla andra storklubbar så är det Simone Inzaghi. För honom finns det inga hinder. För honom är inget omöjligt.