Krönika: Simone Inzaghi - från skuggan till ljuset
Som spelare var Simone Inzaghi oönskad och en lönepost för ett ekonomiskt ansträngt Lazio. Som tränare är han på väg att bli allt det som han aldrig blev som spelare.
Jag måste medge att jag tvivlade på Simone Inzaghi den dagen Claudio Lotito lyfte luren för att be honom återvända till klubben istället för att ta över Salernitana. Jag såg en nödlösning i väntan på ett större namn, jag såg en tränare som endast skulle lyfta laget i några matcher och aldrig över en hel säsong. Men ack så fel jag hade. Det enda jag hoppas på nu är att han inte går i samma fälla som Vladimir Petkovic och Stefano Pioli gått i.
Den som kan sin Laziohistoria känner till Simone Inzaghis relation till klubben. Hur han anlände som en framtida frälsare och stormålskytt under den gyllene eran, för att sen vara med under klubbens svåraste tid någonsin och till slut tyna bort i skuggan utan att egentligen få ett värdigt avslut.
Säsongen 2008 startade Delio Rossis Lazio säsongen på bästa möjliga sätt och ledde till och med ligan efter fem omgångar, mycket tack vare en guldklimp vid namn Mauro Zarate. Men i säsongens sjätte match, hemma mot Lecce, var Zarate en blek kopia av sig själv. Och när alla trodde att Lazio mycket överraskande skulle förlora med 1-0 så fick Simone Inzaghi hoppa in i matchens slutskede. Några minuter senare hade Inzaghi tryckt dit 1-1 på något konstigt sätt och därmed räddat poäng åt Lazio. Samma energi som han hade när han hämtade bollen ur nätet den gången, hade han under gårdagens derby. Samma blick som han hade den kvällen 2008 när han gjorde sitt sista mål i den ljusblå tröjan, hade han i går när han jublade med spelarna efter matchen.
I flera års tid var han bara en lönepost för Claudio Lotito som gjorde allt i sin makt för att bli av med honom. Hela åtta tränare passerade Lazios bänk under Simone Inzaghis elva år som han tillhörde klubben. Till slut märkte ingen av honom och hans pension som spelare gick alla obemärkt förbi.
Inför den här säsongen hoppades jag på ett starkt namn och besvikelsen var stor när Jorge Sampaoli valde Sevilla framför det mindre attraktiva projektet Lazio. Jag trodde inte Simone Inzaghi skulle hålla. Jag såg aldrig Inzaghi som någon taktiker som skulle vinna titlar åt Lazio. Jag såg en orutinerad tränare som behövde några år på sig att anpassa sig till Serie A. Men allt som Simone Inzaghi inte var som spelare är han som tränare. Han är smart, han är taktisk och han vet vad som krävs för att bygga ett lag. Han har fått Felipe Anderson att glänsa igen i en ny roll. Han har fått Lucas Biglia att dominera. Han har skapat ett tryggt försvar med Stefan de Vrij i spetsen. Han har gett Ciro Immobile förtroende han behöver. Och han har framförallt gett sina gamla primaveraspelare chansen i den stora tröjan. Något som hans föregångare på tränarposten knappast gjorde. Han har helt enkelt byggt ett kollektiv som är stolta över att bära örnen på bröstet.
Det har gått många år sedan Simone Inzaghi la skorna på hyllan under diskreta former. Han har under den tiden hunnit med att bärga ett flertal titlar som ungdomstränare i Lazio, och nu har han dessutom visat för hela fotbollsitalien att han håller på den högsta nivån som seniortränare.
Claudio Lotito gjorde allt i sin makt för att göra sig av med Simone Inzaghi som spelare för tio år sedan. Frågan är om han inte är villig att göra minst lika mycket nu för att behålla honom som tränare.
