La Banda dei meno nove: en historia som är värd att berättas
Årtalet 1986 - 87 är det mörkaste i Lazios historia. Rädsla, kärlek och glädje blandas ihop i en obeskrivlig känsla
I varje fotbollsälskares liv finns det en händelse eller ett årtal som kommer alltid att förbli etsat i minnet. För några kan det vara lätt att välja vilket. De som hejar på Real Madrid, Barcelona, eller Bayern München har ett avundsvärt och ovärderligt val framför sig. Vilken spelare har väckt mest känslor? Vilken mästare var bäst? Men många har inte så mycket att välja mellan, och deras minnen är sällan kopplade till vinster och segrar...men de är ändå värda att få höras...
Det finns historier som sätts igång av en serie irrationella händelser, i vilka fotbollslag, spelare och fans får smaka på det oundvikliga helvetet, för att sedan tillsammans uppleva hur det känns att komma tillbaks och få glädjen bruten av ett befriande skrik...
Varm sommar i Italien, 1986. Mundial Italien finns inte längre. VM:et i Messico har varit en katastrof, och Italien präglas återigen av en skandal inom fotbollen. Sex år efter Totonero. Och Lazio är inblandad. Åklagaren De Biase begär en exemplarisk bestraffning för i biancocelesti. Nedflyttning till Serie C för brott mot artikel 1. Begäran fastställdes den 5 maj i Gubbio " Società Sportiva Lazio: nedflyttning till Serie C1." Ett kraftigt slag som i ett ögonblick suddar bort drömmen om Serie A.
Överklagande på överklagande kommer man tillslut fram till den 28:e Augusti. Datumet är avgörande för Biancocelstis öde. Oräkneliga fans trängs på Hilton Hotel där domarna skriver den slutliga domen. Sociala medier som kan sprida rykten om domen finns inte än, men det sägs att Lazio kan få vara kvar i Serie B, men med ett tungt straff. Och spänningen fortsätter att öka. Sen, i början på eftermiddagen, blir hypotesen en bekräftad handling. Lazio blir kvar i Serie B med 9 straffpoäng. Lycka och glädje blandas i en konstig känsla. Å ena sidan, glädjen att får vara kvar i Serie B och att ha räddat laget från ett möjligt försvinnande…å andra sidan, känslan att bara ha prokrastinerat en oundviklig epilog.
Serie A som vi känner det idag, med tre poäng för varje seger, finns bara från säsongen 1994/1995. Före det årtalet, i alla professionella ligor i Italien tilldelades det vinnande laget bara två poäng. Och det är då inte svårt att förstå att med 9 straffpoäng, i en tuff och svår liga som Serie B, med de bästa spelare som lämnar, är det otänkbart svårt att hålla sig kvar i ligan.
Eugenio Fascetti från Viareggio är en hård tränare som går rakt på sak. Och det är inte en slump att just han sitter på Lazios bänk i början på Serie B säsongen 1986 1987. Eugenios och Lazios öden måste korsas. För att det är så fotbollsgudarna vill. Det var bara några år innan han satt på redan nedflyttad Lecces bänk i en Olimpico redo för fest. Föraning? Kanske… Det som är säkert är att Fascetti kommer att kliva in på Olimpico många flera gånger. Och han kommer att göra det som huvudperson. Som Lazios tränare. En perfekt arena för en ledare och elva spelare som är redo att kämpa för deras livs viktigaste utmaning…Men under tiden är det försäsong i Gubbio. Eugenio klargör: ” Den som inte vill kan tryggt åka hem. Vi behöver ett gemensamt mål och viljan att kämpa. ” Ingen lämnar. La banda dei meno nove börjar att ta form. Alla har samma mål…hålla sig kvar i Serie B.
Säsongen är som en film, som Lazio fansen följer med hjärtat i halsgropen från första till sista match. Säsongen börjar på ett olyckligt sätt med en förlust hemma mot Messina. Som just kommit upp från Serie C och är en direkt konkurrent. Ett stopp, som en inbjudan att ge upp…men efter några matcher hittar Lazio balansen och vinner tre matcher i rad mot Bologna, Campobasso och Bari. Poli, Fiorini, Gregucci och Caso leder La banda dei meno nove till noll poäng. Första målet är uppnått. Den riktiga säsongen börjar nu. Efter 19:e omgången ligger Lazio på vänstra sidan i tabellen och har 15 poäng. Utan straffpoängen räknade hade Lazio bara varit ett poäng från uppflyttningen. Ren fantasi för de som tidigare bara hoppades på att inte åka ur serien. Men det är för bra för att vara sant. Lazio börjar tappa poäng. Lazio börjar förlora och spela oavgjort, och är igen nere i botten bland de sista lagen i serien. En omgång kvar. Efter en katastrofal match borta mot Pisa. Laget verkar ha nått botten… Vicenza Lanerossi mellan Lazio och Serie C. Men Lanerossi har ett poäng mer än Lazio. En poäng skulle räcka för Vicenza och får att skicka ner Lazio. För Lazio är ända en vinst det ända alternativet.
Ta den sista omgången i Serie B i Stadio Olimpico. Sätt dir elva spelare och en anfallare från Modena vars namn är Giuliano Fiorini. Lägg till elva spelare i motståndarlaget. Vicenza? Okej, Vicenza duger. Rita sedan på läktarnna ljusblått och vitt klätt folk. 62000 människor samlade för att bekänna sin tro i den svåraste stunden i deras historia. Du kommer säkert att få rysningar i kroppen. Lazio får inte förlora. Allt eller inget. Och det vet spelarna. Laget börjar attackera direkt efter avspark. Poli, Fiorini och Gregucci testar Vicenzas målvakt. Men bollen vill inte in. I den andra halvlek, med tiden som går för fort, växer spänningen. Med nio minuter kvar verkar det kört för Lazio. Tårarna börjar rinna ner för kinderna på fansen. Men då, precis som i alla berättelser som är värda att berättas, bestämmer sig fotbollsgudarna för att ingripa. Från ett ofarligt skott av Podavini är Fiorini den snabbaste att nå bollen och sätta den i nät. Ett noll. Matchen slutar så. Lazio får spela utslagsmatch. Äntligen kom målet som är värt en hel säsong. Fiorini blir rörd och börjar gråta. Och med honom fansen på läktarna. Med denna gång är det tårar av glädje. Frälsningen ligger 180 minuter bort. Men för en dag kan San Paolo i Napoli vänta.
35 tusen Biancocelesti åker till Napoli. Laget, älskat och hatad under säsongen, får inte lämnas ensam. En sista ansträngning mot Taranto och Campobasso är nödvändig. De två motståndarna i Play Out matcherna. Första matchen spelas mot Taranto. Lazio har redan vunnit med dem både under säsongen och i Coppa Italia. Lazio dominerar mötet, visar att de är i matchen. Men det räcker inte. Det verkar som historien är förutbestämd att sluta på ett sorgligt sätt. Det är Taranto som nätar. Terraneo, efter att ha räddat Lazio två gånger tidigare i matchen, kan inte göra nånting när De Vitis skjuter från nära håll. Lazio förlorar. Serie C helvetet blir mer och mer verkligt. Vi kommer då till den 5:e Juli, dagen då Lazio ska spela sista matchen i Play out, Mot Campobasso. Seger är det ända sättet att undvika helvetet. Laziali förstår hur situationen är känslig och kramar laget i en gest av villkorslös kärlek. En ny massflykt från Rom till Neapel. Kärleken till Lazio hindrar att stanna kvar hemma. Det är en sån hård match. Hårda tacklingar och fult spel. Och tiden går. Och Campobasso har chansen att göra mål, men Boito, ensam mot målvakten, skjuter högt ovanför ribban.
En av fotbollens icke skrivna regler hävdar att en missad chans motsvarar ett insläppt mål. Nästan som om målet är en del av ett ofrånkomligt öde. Obestridligt öde. Ett öde som Pisceddas inlägg och Polis mål är en del av. 1 – 0. Matchen är slut och efter domarens signal är Lazio kvar i Serie B. Mardrömmen förvandlades till en dröm.
Det finns årtal i fotbollen som förtjänar att berättas, för den enkla anledningen att de väcker i en fotbollsälskares själ stolthet och glädje över att ha deltagit i något unikt. Något unikt vars tår av glädje kan vara värt mycket mer än en titel…
