Lazio - Atalanta3 - 3
Lazio - Atalanta 3-3: Orimlig match
?Detta måste vara en av dom absolut märkligaste matcherna jag bevittnat, och tro mig, jag har bevittnat många under mina 34 år här på jorden. Vi fick se två sidor av varje lag, en målkavalkad och märkliga domslut. Hur ska detta kunna sammanfattas?
Jag måste erkänna att när domaren blåste i pipan för halvtid så var det riktigt dystert. Vårt Lazio hade totalt skämt ut sig och kanske presterat dom sämsta 45 minuterna jag någonsin sett ett Lazio göra. Det fanns ingen gnista, det fanns ingen plan, vilja eller motivation. Det såg helt ärligt ut som att spelarna inte brydde sig om vad som skedde på planen. För under första halvleken hade man låtit Atalanta bara gå igenom Lazio och dessutom målat 3 gånger. Publiken buade, fans gick bananas på sociala medier och romanisti gnuggade händerna och skrattade roat.
Men vad var det som hände där i första halvlek egentligen? Claudio Lotito hade i veckan sagt att han tyckte laget hade haft fel inställning i många matcher och att det var ett problem. Presidenten hade pekat på att om man hade haft samma inställning som Inters lag som vann trippeln för cirka 10 år sedan, ja då hade man också kunnat vinna Scudetton.
Visst, man tog det med en nypa salt men när första halvleken hade summerats dundrade orden i huvudet på en - för var fanns motivationen och inställningen? Spelarna lufsade runt som att dom befunnit sig på en strippklubb till morgontimmarna och nu försökte jogga sig ur bakfyllan som uppkommit av en allt för stor spritkonsumtion. Inte ens när Atalanta ledde med 3-0 inför hemmapubliken på Olimpico gjorde man en ansats till att ens engagera sig. Man stod hellre och tittade på, vinkade fram dom mörkblåa från Bergamo som var bättre på precis allt.
Jag skämdes, jag satte ansiktet i händerna och hoppades innerligt att detta skulle bli slutet på eran Inzaghi och början på något nytt. Vad som helst. Jag hade till och med accepterat att Edy Reja tog över klubben igen och räddade vad som räddas kan. Det var så uruselt och frustrerande att se på. Det var pinsamt. Det fanns inget Lazio på planen under 45 minuter.
När den välkomna halvtidsvilan var över gjorde Inzaghi som han alltid gör - han förändrar… ingenting. Han byter ut spelarna som har gula kort och ersätter dom med reserver. I det här fallet Marusic och Parolo mot Patric och Cataldi.
Föga fattade jag att båda dessa skulle spela nyckelroller i en osannolik vändning. Spanjoren Patric - ofta en av dom mest bespottade spelarna av oss Laziofans men idag, ja idag växte Patric i mina ögon. Han kom in och drev på sina mumifierade lagkamrater som en dåre. Han tog maxlöpningar och ville ta ansvar - något som alla andra hade velat fly från. Han uträttade visserligen inte mycket, men man såg att han ville. Han hade en aura som utstrålade Lazialita och det räckte.
Och vi kan ju inte prata om Lazialita utan att nämna Danilo Cataldi, som kommer in och ersätter Parolo och helt plötsligt växer ut till någonting man hoppats på men aldrig riktigt vågat drömma om. Danilo började mangla sönder Atalanta på mitten. Han bröt passningar, avväpnade Atalantaspelare på löpande band och satte sina egna passningar framåt i planen. Han drev på och likt Patric - ville han ta ansvar. Han ville och trodde på att en vändning var möjlig. Danilo for Cesar, eller vad man säger.
Immobile, Correa och Immobile noterades det i målprotokollet när matchen var slut och 3-3 totalt. En underbar vändning men som överskuggas av det faktum att tränare Simone Inzaghi spelade ut varenda brist och vartenda fel i hans yrkesroll. Han är inte en kompetent tränare. Kan vi vara överens om det? Jag orkar inte med en sekund till av den hönsgården han har haft år och dagar på sig att reda ut. Det måste vara nog nu.
