Med klubben som ursäkt
Händelserna i Djurgården får mig att fundera kring hur den mänskliga subjektiviteten så ofta tar överhand. Vi tillåter oss och ger oss själva rätten att hota andra medmänniskor. Det är dags att vi börjar se oss själva i spegeln. Hur vill vi ha det?
Det går säkert att koppla samman veckans hot mot tränare Magnus Pehrsson till hur samhället i övrigt ser ut. Debatten om näthat och hot mot offentliga personer har knappast undgått någon. Precis på samma sätt kan en tränare hamna i skottgluggen, särskilt om resultaten går fansen emot.
Som för alla andra brottsoffer behöver samhället se till att det finns strukturer för att spelare och ledare ska kunna våga prata om det som sker. Som för de flesta andra offentliga personer finns det säkert ett stort mörkertal och människor lider under tystnad. Björn Ericssons utredning visade även att 40 procent av tränare och ledare i Sverige varit utsatta under det senaste året.
Men vilka mekanismer kan sägas ligga bakom ett sådant agerande? Som jag ser det är hot ofta ett uttryck för viljan att få makt och kontroll. Ofta sker det i situationer av den egna känslan av vanmakt. Exempelvis omhändertagna fyllerister som ofta vräker ur sig hot gentemot ordningsvakter och polis.
Det tycks även finnas en utbredd känsla på olika nivåer att man har rätt att både tycka och trycka till personer som man inte gillar eller hyser samma åsikt som. Det är så lätt och det går att dölja sig bakom mörka telefonröster eller valfritt alias. Det kan exempelvis gälla krönikor här på SvenskaFans eller politiska beslut om trängselskatt. På många håll råder det till synes en sorts enmansdiktatur som tar varje avvikande åsikt och beslut som en personlig kränkning. Man förbehåller sig därefter rätten att agera på det sätt man finner lämpligt.
Klubbens supportrar och fans tillskrivs med rätta ofta en betydelsefull faktor för lagets prestation. Fansens sång och stöd kan lyfta ett helt lag. Ofta iklär sig fansen rollen som klubbens innersta väsen. Men det hela innebär kanske också ibland en psykologisk twist i att det kan uppfattas som att en klubbs prestation till stor del beror på fansens agerande. Denna idé understöds även av spelare, tränare och presidenter som ibland klagar över fansens bristande engagemang och stöd. I det här fallet kan det kanske bli så att vissa supportrar uppfattar det som att det är deras ansvar att ”väcka” eller ”rädda” klubben. Det är deras ansvar och rättighet att agera i egenskap som klubbens kärna . I en situation av vanmakt över klubbens resultat och utsatta läge.
Men om man anser sig ha klubbens bästa för ögonen när man hotar en annan människa till livet, bör man fråga sig om telefonsamtalet inte borde ha gått till psykakuten istället.
I Lazio har vi en president som vi älskar att hata. Kritik är ofta befogat. Hot är det aldrig.
Hur långt vill vi ta vårt supporterskap? Det är en fråga vi alla behöver ställa oss. Är det okej för dig att du på din arbetsplats blir hotad när vissa är missnöjda med det arbete du utför? Är det så, har vi verkligen problem.
