Prossima fermata.....
Tre säsonger har gått sedan vi blev av med Davide Ballardini. Tre säsonger med bra tabellplaceringar. Tre säsonger med Europa League. Men trots det är det en bitter känsla som infinner sig när man tänker tillbaka på dessa tre säsonger. Så nära, men ändå så långt bort.
Vart är Lazio på väg? Allt detta avgörs av en kortvuxen, glasögonprydd, medelålders man från Rom – Claudio Lotito. Han styr skutan Lazio med en järnhand. Allt beslutas av denna komplicerade man. Om Lotito vill kan han sätta in ännu en växel, det är jag helt övertygad om.
När Lazio vann sin andra Scudetto, 2000, stod man på toppen av den italienska fotbollstronen. Man körde i sexans växel och inget kunde stoppa den ljusblå örnen. Man hade ett lag fyllt av makabra världsstjärnor som hade kunnat lysa upp vilken mörk himmel som helst bara genom sin blotta närvaro. Man såg upp till laget. Lazio var ett värdslag. Men sen hände något. Man nådde slutstationen. Ekonomin var körd i botten och laget som tidigare bestod av glittrande stjärnor var nu ihåligt och ekande tomt. Profilerna försvann och laget var tvungna att börja om på nytt. In kom Claudio Lotito, som valde att styra Lazio på sitt egna sätt. Sättet var dock inget som fansen i Curva Nord hade vant sig vid. Det var inget lyxåk med sköna, komfortabla stolar och en minibar. Detta var snarare en guppig färd i en halvrisig Mazda från 90-talets mitt. Fansen var inte nöjda med detta. De var vana vid titlar, lyx och gratissaker. De var vana vid spelare som Nesta, Veron, Simeone och Mancini. Nu fick de Seric, Keller, Manfredini och bröderna Filippini. Men Lotito var fast besluten att köra Lazio på sitt egna unika sätt.
Nu några år senare har Lazio åkt några hållplatser, och man har gjort det på ett imponerande sätt. Lazio har med Lotito i spetsen utvecklat sitt spel och sin status i den italienska fotbollen mer och mer för varje säsong. Man har utvecklat ett stabilt, samspelt lag. Ekonomin har blivit bättre och laget liknar mer och mer en väloljad maskin. Alla vet sin plats i gruppen och de mörka molnen på himlen blir allt färre. Den guppiga färden är inte alls lika jobbig längre. Fansen drömmer sig fortfarande tillbaka till vrålåket som man hade, men man är inte alls lika mycket emot den här färden som man var förut. Lazio har nu nått en hållplats där det gäller att ta ett beslut. Vad vill man i framtiden? Och det är endast en man som kan besluta detta. Vad blir nästa hållplats för Lazio? Väljer man att satsa fullt ut på att nå den där lilla hånflinande Champions League-platsen?
Efter flera år gäller det nu att besluta vad man vill ska hända med den här färden. Att man har möjligheten att återigen bli ett lyxåk, är något som jag är övertygad om. Man har tagit sig förbi flera svåra hållplatser. Man har varit nära att nå ännu längre. Dock har Lotitos ovilja att förstärka när det som mest behövs stoppat laget i sin utveckling. Dock tycker jag mig se vissa signaler hos presidenten som tyder på att även han har tröttnat på den här hållplatsen. Han vill också vidare. Flera spelare med långtidskontrakt har lämnat, och förhoppningsvis kommer ännu fler följa i dessa spelares fotspår. Man har samtidigt med tränare Petkovic i rodret valt att satsa på ungdomlig entusiasm. Onazi har fått chansen, Perea har värvats och Anderson är på väg. Sedan har Lotito kryddat detta med att köpa både Biglia och Novaretti. Man får heller inte glömma att Lazio har ett enormt talangkapital i vårt primaveralag – Italiens bästa. Det gäller bara att ta rätt beslut och låta ungdomarna få välbehövd speltid. Om det då är i Lazio eller i något annat lag i form av en utlåning, spelar mindre roll.
Om ett år kommer vi veta var Lazio står någonstans. Kommer man ha tagit ännu ett steg i sin utveckling? Kommer man ha nått Champions League? Står man kvar på samma hållplats ännu en säsong? Frågorna är många, svaren är desto färre. Så som det alltid brukar vara hos Lazio.
