Rom är ljusblått igen
?Hyllas dom som hyllas bör. Igår kväll var varenda spelare, ledare och supporter på plats, stora hjältar - för tillsammans körde man ut vargarna som använt Olimpico som någon slags fårahage under dom senaste 2 åren. Nu är dom på flykt igen, förnedrade och skadeskjutna. Ryktet går att dom längst Tibern fortfarande flyr - tidigt denna morgonkvist i ett numera ljusblått Rom.
Lazio har en lång tradition av Argentinare i truppen, för att nämna några blåvita fanbärare så tänk Diego Simeone, Juan Sebastian Veron och Claudio Lopez. Pussla in Hernan Crespo och Matias Almeyda i mixen så förstår ni att det är en tradition, ett kärleksband mellan klubben och det massiva landet långt, långt sydväst om oss.
Det tog endast några ynka minuter innan Lazios nuvarande argentinare gav en försmak om att han visst tänkt hedra denna tradition av argentinare som spelar roll, spelar huvudroller i den italienska huvudstaden. Likt en virvelvind på maxfart blåste han igenom ett sargat Romaförsvar där både en och två spelare lämnades åt sitt öde, som torra löv liggandes på en bilväg blåstes dom upp och gjorde frivolter innan dom sakta sinade ner mot marken igen, efter att Correa swishat förbi.
Juan Jesus förstod nog redan då att detta inte skulle bli en rolig kväll, i samma veva som han helt enkelt ställde upp sig som ett olagligt farthinder som bostadsrättsföreningar brukar ställa ut på somrarna.
Den gången kom Roma undan med blotta förskräckelsen, men argentinaren hade bara värmt upp. Det dröjde väl cirka 10-minuter innan dom trummande benen la in en lägre växel igen och bara spann på.
Med örnögonen helt fokuserade på Felipe Caicedo och full kontroll på bollen drev argentinaren framåt - inte för ett ögonblick miste han kontrollen, trots att ögonen var fästa på medspelaren, trots farten och trots att Juan Jesus försökte titta på honom och följa hans rörelsemönster. Tiden stod stilla, Correa kontrollerade den, han styr för fan hela universum i just det här ögonblicket. Blicken fortsatt på Caicedo och passningen åt det andra hållet. Jesus blir överraskad, passningen kom där han inte anade, dit Correa inte ens haft blicken och den är precis på millimetern rätt avvägd för att ställa honom ur balans.
Röda mattan utrullad
Felipe Caicedo dansar sedan vidare, likt en ballerina - trots sin storlek - förbi Ohlsson och rullar in bollen i det öppna målet. Eufori utbryter och Caicedo får en blick liknande den Anders Svensson hade efter frisparken mot Argentina i VM 2002, på sin väg mot läktaren. Joaquin Correa, ditt öde var Lazio och just det här ögonblicket. Felipe Caicedo, du har numera alltid ditt namn i historieböckerna, vi ber ödmjukast om ursäkt för alla gånger vi tvivlat, hackat och häcklat. Grande Caicedo.
Visserligen slappnade Lazio av men Roma var för kvällen oförmögna och likgiltiga till uppgiften. Allt det jag fruktat om Lazio drabbade istället dom vinröda. Hyllas dom som hyllas bör inledde jag med och jag är det första som erkänner att jag varit grovt kritiskt mot Simone Inzaghi genom säsongen men likaväl som han förtjänar kritik så förtjänar han allt beröm han kan få för insatsen igår. Problemen på förhand var utstuderade, det största hotet, ynglingen Zaniolo skulle neutraliseras.
Stefan Radu spelade med livet som insats. Lyckades ynglingen sprattla sig ur vargsaxen, ja då kom giganten och en definition av en modern gladiator flygandes i Lucas Leiva. Nicola Zaniolo fick komma ner på jorden igen, och det med besked - även om han var den enda ljuspunkten denna afton för dom vinröda.
Simone Inzaghi har fått ordning på försvaret. Bastos hade återigen en sådan där match då han är omutlig, omöjlig och rent fantastisk. Glidtacklingarna, styrkan och snabbheten igår kan närmast jämföras med UFC-fightern Khabib Nurmagomedov’s dominans i en oktagon. Dzeko, El Sharaawy och dom andra såg ut att vilja klappa sig ur slaget om Rom varje gång dom ställdes mot Bastos, våran Bastos.
Joaquin Correa trummade sedan på och ifrån sin landsman och tillika ånglok Fazio. Straff ropar jag, innan ens Correa glidit in i Ohlsson, STRAFF skriker min sambo och vår 7 månaders son vaknar ur sin sömn. Sedan var det inget snack när Ciro Immobile kliver fram, vi var inte ens nervösa. Schack matt. Game Over. Hasta La Vista Baby.
Resterade del av matchen var bara kattens lek med råttan och när Lazioprodukten Danilo Cataldi lägger in dödsstöten efter ett fint anfall är det bara ren och skär glädje och stolthet som återstår. En pojkdröm gick säkert i uppfyllelse när italienaren slängde av sig tröjan, forsade över reklamskyltarna ner till Curva Nord för att vråla ut sin glädje som säkerligen fortfarande ekar mellan husfasaderna i Rom.
I sluttampen - efter att före detta Laziospelaren Kolarov blivit utvisad till tidigare lagkamraten Stefan Radus stora glädje, så zoomade TV-producenten in ledsna Romanisti i publiken, åtminstone trodde dom nog det. Kameran stannade till på ett kvinnligt fan, iklädd full Roma-mundering. Men istället för att vara ledsen, deppad eller annat över den slakt som skedde nere på gräsmattan så brast hon ut i ett stort leende och såg ut att mysa på läktaren. Slutet gott allting gott, även för Romanisti antar jag.
Forza Lazio
La Prima Squadra della Capitale
