- -
Roma-Lazio 0-1: Rom är ljusblått
Lazio står som segrare i en match som betydde mer än vad som är möjligt att beskriva. Minnet av segern kommer länge att leva kvar i ljusblå hjärtan.
Ett derby utöver det vanliga. Så brukar de bataljer som utspelar sig på Olimpico beskrivas. När derbyt nu skedde i säsongens absolut sista match och i en direkt avgörande cupfinal som tar vinnaren ut i Europa börjar nog omfattningen gå upp för läsaren.
Första halvlek inleds utan att något lag fullständigt tar taktpinnen. Ledesma, spelaren man minst vill ska ha det, får tidigt ett gult kort. Spelet böljar men vänder långsamt mot Lazios fördel och mot slutet av halvleken är man det dominanta laget. Candreva springer, fintar, skjuter, kombinerar med Konko och göra allt för att störa Roma-försvaret. Onazi är duktig på mitten och Biava säkerheten själv i försvaret. Tendenserna är lite liknande mot det senaste derbyt där Lazio var det bättre laget när kontroll rådde. Förhoppningen var således att kaos, och med det Romas eventuella biljett in i matchen, inte skulle få regera i andra halvlek.
Andra halvlek öppnar något trevande. Sen är det full fart åt båda håll. Mauri blir tidigt inbytt mot en Ledesma som inte kan fortsätta, och jag lider med argentinaren som jag så gärna har kvar på planen. Candreva är även i andra halvlek det primära orosmolnet för Roma-backarna och Balzaretti har det inte lätt med den avige och snabbe landslagsmannen. Det är också med hjälp av Candreva som det historiska målet ska komma.
Genom förarbete av Stefano Mauri och Antonio Candreva gör Senad Lulic ett förlösande 0-1 genom att vara på rätt plats och peta in bollen i öppet mål. Lulic är inte känd för sin teknik och bör kanske inte heller vara det. Bosniern tar dock igen det genom att arbeta hårt och ständigt ta löpningarna. Det är häftigt att det är en spelare av den typen som får göra det målet som visar sig avgörande och betyder så mycket för så många människor.
Roma är inte speciellt nära en kvittering förutom vid ett tillfälle. En nick i ribban som Marchetti sedan kan få kontroll på är tillräckligt nära för att orsaka hjärtstillestånd men utom det lyckas Lazio hålla undan bra. Efter fyra tilläggsminuter blåser domare Orsato av matchen och Olimpico exploderar i en ljusblå fest.
***
De glädjescener som utspelade sig efter att resultatet står klart är oerhört vackra. Vi ser spelare skrika sig hesa av glädje, Lorik Cana vifta en flagga framför Curva Nord och Claudio Lotito posera med en för liten vinnar-t-shirt liggandes på kostymen. Den ena delen av Rom har ett leende på sina läppar som inte kommer att försvinna på ett bra tag.
Jag tillskriver den här segern Vladimir Petkovic. Han har ännu inte bevisat att han är en fantastisk taktiker eller matchcoach även om jag absolut ser honom som en lovande tränare. Det står dock klart att det är ett Lazio som mår bra. Intervjuer, berättelser och bilder bidrar till en bild om ett lag under Petkovic som har en stabil grund och inre harmoni. Snälla Lotito, låt oss bygga vidare på detta.
En journalist frågade Petkovic själv vad han önskade från klubben. "Jag vill fråga var vi ska äta för jag är hungrig." Grande Petko.
***
Historier skrivs med målet att fånga läsaren, att med spänning hålla kvar densamme och främst kanske genom en vacker avslutning ge historien ett värdigt slut. Som alla vet är det dock inte så livet, och för den delen fotbollen, ser ut i de flesta fall. Kvällens cupfinal kommer dock med Lazio-ögon rätt nära sagoberättarens historier, men en aningen osannolik hjälte i form av Senad Lulic.
Rom är vunnet och Lazio målar det ljusblått ikväll.
