Säsongsrecension - Del 1
I och med att jag missade en införrapport mot Cagliari så har jag tagit tillfället i akt och valt att skriva ner lite av mina personliga funderingar och tankar över den första halvan av säsongen. Kommer dessutom göra det möjligt för er att skriva i kommentarsfältet då jag är väldigt nyfiken på vad ni har att säga och jag ska försöka hålla detta så kort som möjligt. Innan jag börjar så vill man även såklart passa på att önska er ett underbart 2019! (Har delat upp detta i separata delar nu
Vilka har varit ljusglimtarna denna säsong?
Till skillnad från vad många kände så var jag personligen förstörd över att Felipe Anderson lämnade och jag tycker att anledningen finner man relativt enkelt i hans senaste prestationer för West Ham.
Jag vill inte måla upp mig som någon extraordinär, men jag känner att jag såg något speciellt i honom som jag förmodligen aldrig kommer att få uppleva.
Det finns ingen med den kreativiteten och potentialen till finurligheter som har hamnat lite i skymundan på grund av hans tidigare ineffektivitet och stundtals ointresserade humör på planen som Felipe Anderson.
Var även mycket skeptisk till värvningen av Correa då man kunde ha gått efter “Papu” Gomez och då Correa aldrig riktigt har varit någon som kontinuerligt har presterat på en hög nivå som har rättfärdigat hans övergångssumma, men sen så kom kommentarerna om att detta var ett kap och det lilla hopp som fanns inom min tändes aningen. Jag är för tillfället mycket imponerad av Correa som har tagit konstanta kliv i sin utveckling och vi verkar redan ha gjort en vinst i och med denna investering längre fram vilket vi förmodligen inte hade gjort med “Papu” Gomez, så i detta fall så har nog jag och mina första tankar haft fel vilket ofta är fallet.
Acerbi kom också till ett ganska så högt pris i att vi förlorade de Vrij och därpå fick skrapa ihop 10 miljoner euro för en relativt gammal spelare vilket inte är optimalt för en klubb som Lazio, men med tanke på att han är given i samtliga matcher (har spelat samtliga minuter i över 150 raka matcher nu) så kommer vi nog inte känna av investeringen så mycket då pengarna per match blir låg över tid vilket hjälper mitt psyke om man nu tänker på de ganska så få matcher vi får ut av spelare som Berisha och Durmisi för tillfället (Hoppas att de kommer att finnas i flera år framåt och göra upp för detta).
Senare så har vi även fått igång flera spelare som Wallace och Bastos vilket blir lite som två nya värvningar i sig och flera spelare som Luiz Felipe, Cataldi och Strakosha går från klarhet till klarhet. Patric har rätt tänk och har blivit bättre på att komma till lägen, men den stundande framgången har begränsats av hans egenskaper som spelare och han kommer bli en bra ersättare till Basta som han nu verkar bli. Luis Alberto, Milinkovic och Immobile har nu bekräftat lite av det vi skådade förra säsongen efter en turbulent start med att samtliga börjar producera i form av poäng och Radu samt Lulic håller ännu samtidigt som Caicedo har börjat utgöra en viktig funktion i laget trots allt som en “powerforward” gillar jag att kalla det.
Jag tycker också att en aspekt som är bra med denna säsongen är den att Lotito och Tare verkar ha kvoterat flertalet år framåt till Inzaghi och varför detta är bra är eftersom att jag tror att en klubb med spelare som dessa behöver en sorts stadga för att förbli det man är om inte bättre. Jag känner att det är få som kan efterträda det Inzaghi har lyckats bygga upp och han bidrar med mer än bara sina taktiska drag.
Han saknar möjligen några ledaregenskaper även om få neutrala skulle tro på det påståendet med tanke på hans flertalet upptåg vid sidan av plan och vår defensiv har inte varit den bästa, men man får inte bara tänka på att detta kan förklaras i att vi tränas av en ung föredetta anfallare (det), utan jag känner personligen att defensiven ofta är uppsatt korrekt rent taktiskt och med kapabla spelare egenskapsmässigt, men att det å andra sidan försvinner bland alla oändligt många hjärnsläpp.
När det kommer till mentaliteten så var den ganska så uppgiven till en början, men nu på senare tid så verkar laget reagera parallellt med supportrarna nu när man ser den stora chansen man har att äntligen ta sig till Champions-League kvarstår. Man har exempelvis valt att ändra spelsystem när det inte har funkat och man kritiserar själva sina egna prestationer trots att man inte förlorar vilket visar en prov på en hög ambitionsnivå.
Jag känner komiskt nog en varm samhörighet med resterande supportrar och spelare över klagandet på domaren vilket normalt händer i våra bästa stunder så jag ser det även som en positiv sak även om det begränsar Lazio från att vinna matcher.
Problem?
Lazio har fortfarande problem med deras matchhantering och matcher verkar alltid bli onödigt spännande med få undantag där man ska sitta och njuta över en komfortabel seger. Det är väldigt få hemmamatcher som jag inte sitter och biter naglarna över när klockan börjar ticka upp mot 90 minuter vilket inte alltid behöver vara fallet när man tillförser sig själva med så många chanser som man gör i Lazio samtidigt som alla motståndare i kontrast då alltid verkar vara de mest kliniska.
Jag ser inte att detta lag har tagit ett steg från de “blackoutsen” vi såg flertalet gånger förra säsongen och det dessa kan komma att vara skillnaden mellan att Lazio når sina mål eller inte som vi har sett prov på tidigare. Man går från att vara dominanta och ledande till att tappa fokus och tempo för att ett par minuter senare jaga ett lednings- eller kvitteringsmål vilket vi har sett mot Napoli och Frankfurt m.m.
Detta är inget jag personligen kan sätta fingret på orsaken till och det verkar ingen annan Laziale heller kunna. Problemet framgår då det är svårt att förbise detta som ren “otur”, utan mitt och många andras antagande har då varit att handlar om ett problem i ledarskapet även om fotbollsmatcher allmänt har blivit snäppet galnare på senare tid (eller är det bara jag som tycker det?).
Det enklaste hade nog bara varit att inte sätta sig i dessa situationer från första början genom att inte ge bort någon onödigt straff eller redan börja matchen i underläge samt att man någon gång måste börja göra mål på klara målchanser. Detta är något som jag tror Inzaghi kan implementera på olika sätt och även om vi har sett ett mer “taktiskt” Lazio vid tillfällen som kanske inte alltid kör gasen i botten matchen ut (Man byter in Wallace mot Correa senast mot Torino och faller hem mot Frosinone och Empoli med flera...) så återstår fortfarande problemen där man ofta är detaljer från kollapser (som mot Frosinone med straffsituationen och mot Empoli med Strakoshas räddning på slutet).
