Sverige ska besegra en drös med Laziominnen
När Sverige i dag kliver ut på Zenits skrytbygge till arena i St. Petersburg så gör de det med ett helt land bakom sig. Janne Andersson har lyckats jaga ikapp, fånga in och ge tillbaka det blågula landslaget till folket efter att det varit på villovägar i några år under Erik Hamrén. I dag kan ännu en bit läggas i vad som kan vara det finaste blågula pusslet som någonsin lagts, men först så måste en hel drös Laziominnen besegras.
Vad har egentligen ett schweiziskt landslag 2018 med Lazio att göra? Kopplingarna kan tyckas vara långsökta och töntiga. Kopplingarna kanske inte ens är så stora som jag vill tro. Men varje gång jag sett det här schweiziska landslaget spela så har jag åtminstone fått ett leende på läpparna, för jag har minnts tillbaka på några av de finaste ljusblå minnena jag har.
Samtidigt som Valon Behrami kommer göra allt i sin makt för att krympa Albin Ekdals ytor i dag, så kommer jag tänka på den 19 mars 2008. Jag var inte ens fyllda 17 år, men jag kommer ihåg hur jag satt i barndomsrummet och såg när Valon Behramis undanrensning i den första halvleken träffade Romas Rodrigo Taddei i ansiktet och snöpligt studsade in bakom en chanslös Marco Ballotta. När matchen gled upp mot 90 minuter så stod det 2-2 efter att Goran Pandev, Tommaso Rocchi och Simone Perrotta gjort varsitt mål. Det var då Valon Behrami för alltid sköt sig in i mitt hjärta.
Som skjuten ur en kanon kom Behrami framrusande in i straffområdet efter att Stefano Mauri skjutit vad som såg ut att vara ett misslyckat skott. När ingen annan såg vad som var på väg att hända så gjorde Valon Behrami det. Romaförsvaret hann inte reagera när Behrami kom framrusande och pangade in 3-2 för Lazio i den 93:e minuten. Jublet som följde är bland det mäktigaste jag varit med om. Laziotränaren Delio Rossi plockade fram sin inre Usain Bolt och sprang allt vad han kunde mot den firande Lazioklungan vid Curva Nord. Den blonderade Behrami klättrade upp på glaset och pekade mot hela curvan med eld i blicken. Cristian Ledesma smålog för sig själv på mittplan. Och en viss Igli Tare, bänknötare på den tiden, var bland de första som var framme vid Behrami för att delta i firandet.
Drygt ett år senare, närmare bestämt 11 april 2009, så hade Valon Behrami lämnat för spel i England. Det var säsongen då Maurito Zarate gjorde vad han ville på en fotbollsplan. Det var samtidigt säsongen som vår framtida bandiera, Lolo de Silvestri, inte orkade ta upp kampen med ett visst schweiziskt nyförvärv vid namn Stephen Lichsteiner om vem som skulle spela på högerbackspositionen.
När kamermannen i dagens match zoomar in på läktaren så kommer garanterat den schweiziska avstängde lagkaptenen finnas där. För trots att han i dag är måttligt populär i det ljusblå lägret så har "Forrest Gump" trots allt gett oss ett oförglömligt minne. Den där aprildagen så var det just han och Aleksandar Kolarov som flankerade kanterna. I vad som var en av de mest underhållande derbymatcherna någonsin så var det just Lichtsteiner som klev fram och gjorde det han aldrig brukar göra, nämligen nicka in bollen i mål.
Matchen stod och vägde, Lazio ledde med 2-1, när Pasquale Foggia fick bollen vid hörnflaggan efter en kort slagen hörna. Han gjorde lite som han ville med Claudio Pizzarro innan han slog in bollen, och där inne mötte schwizaren Lichtsteiner med huvudet. Och sen följde nästan en kopia av Behramis firande. Med resoluta steg sprang Lichtsteiner med nummer två på ryggen mot kurvan, klättrade upp på glaset, sträckte ut sin vänsternäve och firade sitt enda derbymål hittills i karriären.
Valon Behrami och Stephan Lichsteiner i all ära, men inget av de minnena slår den 26 maj 2013. Vladimir Petkovic hade tagit Edy Rejas Lazio och förvandlat det till ett lag som hyllades i Italien för sitt spel. Den sympatiske "Petko" stod där i tränarområdet den där majdagen och såg vad som var en av de tråkigaste derbymatcherna i mannaminne. Likväl var det en av de viktigaste derbymatcherna som någonsins spelats. Stadio Olimpico var skådeplatsen, en final i Coppa Italia var mathen, och på varsinn planhalva fanns två lag som var rädda att förlora inför ett kokande Olimpico. I 70 minuter så hade knappt en halvchans skapats, men då fick Vladimir Petkovic se en annan annan person med rötterna i Schweiz skriva in sig i de ljusblå historieböckerna.
Senad Lulic var där när det behövdes som mest. När Candreva slog in bollen i straffområdet, när Bogdan Lobont inte fick bort den, när Marquinhos redan hade sprungit förbi stolpen, då var Senad Lulic där och stötte in bollen i vad som än i dag är det viktigaste derbymålet som någonsin gjorts. Samtidigt stod Vladimir Petkovic där och var hur lugn som helst, men när slutsignalen ljöd så var det han som jublade mest. 26 maj är än i dag en av de största segrarna i den ljusblå historien, och det var Vladimir Petkovic som grundla den segern.
Valon Behrami, Stephen Lichtsteiner och Vladimir Petkovic är alla tre nyckelpersoner i det här schweziska landslaget. Den ena är mittfältsmotorn, den andra är lagkaptenen och den tredje är tränaren. Gemensamt för de tre är att de har skrivit in sig i Lazios historiebäcker och gett oss underbara minnen. I dag hoppas jag att de ger oss alla i Sverige ännu ett underbart minne. För trots allt de gjort för Lazio så är de motståndare i dag. Jag hoppas slippa se Behramis jubel, Lichtsteiners utsträckta vänsternäve och Vladimir Petkovics leende i dag. Istället hoppas jag se "Party-Janne" göra det han är bäst på, nämligen skriva nya, oförglömliga kapitel i den här underbara VM-boken.
