Tack för allt, profeten
Jag skriver meningen ”Hernanes är ingen Laziospelare” på ett blankt word-dokument. Jag läser det om och om igen. Trots att det är jag som har skrivit det så förstår jag inte innebörden av den korta meningen. Jag vill inte förstå.
När han kom så hyllade man både honom och Lotito som hade lyckats ro i hamn en så pass namnkunnig och lovande spelare till en klubb som inte varit bortskämda med så prestigefulla värvningar. Jag tror inte att vi riktigt förstod hans storhet. I helg efter helg så var han spelaren som kunde göra det lilla extra. Han kunde sätta den där omöjliga frisparken. Han kunde göra den där överstegsfinten som såg ut att gå så sakta, men ändå komma förbi sin spelare. Han rörde sig rakryggad även när han sprang. Man visste när han hade bollen, man såg det på hur han rörde sig. I omgång efter omgång så kunde han göra makalösa mål och fira dem med en ännu snyggare volt. Och han gjorde det i Laziotröjan.
I flera dagar har vi Laziofans våndats. Ska han lämna eller inte? Trots att hans egna tårar var tecknet på att det var över så vägrade vi tro på det. In i det sista hoppades vi på att Lotito skulle göra en Lotito och vägra gå med på Inters krav. In i det sista hoppades vi på att Hernanes skulle köra in på Formello igen och börja träna med Ledesma, Marchetti och Radu som om det vore en vanlig dag. Trots att vi innerst inne visste att han var förlorad, så ville vi inte inse det. Vi ville inte inse att Hernanes inte längre är en Laziospelare.
När 1 februari nu kommit så börjar man sakta inse att man aldrig igen kommer få se profeten göra sina volter i den ljusblå tröjan. Jag tänker tillbaka på Coppa Italia-segern mot Roma. Trots att han inte gjorde en bra match så är det hans ansikte som dyker upp när jag tänker på den matchen. När han står på mattan framför pokalen och gör sin patenterade volt och sedan skriker ut sin glädje. Det vrålet, det ansiktet.
Hernanes har en aura runt omkring sig som man inte riktigt kan beskriva. Han känns som en kille som skulle kunna lysa upp en hel värld med sitt leende. Hans julhälsningar fick alla laziali att skratta. Om jag ska vara helt ärlig så finns det ingenting med honom som jag inte kommer sakna. Visst, han var ojämn, och det är han fortfarande, men till och med hans ojämnhet, som är hans signum, kommer jag att sakna.
Hernanes var vår profet. Han var vår hjälte. Han var spelaren som kunde göra vad han ville. Sakta men säkert kommer de där orden som jag skrev på word-dokumentet att sjunka in. Sakta men säkert kommer vi förstå att vi inte längre kommer få se Hernanes volter på Olimpico.
Hernanes kanske inte längre finns skriven som Laziospelare, men hans namn finns skrivet i varje Laziosupporters hjärta.
Tack för allt Il Profeta
